Efter revolutionen (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Paris tidigt 1970-tal. Studentrevolten i maj 1968 är avslutad men idéerna och upproret lever kvar. Gilles, en ung student med spirande konstnärsdrömmar, är fullt upptagen av tidens politiska strömningar och tillsammans med sina vänner engagerar han sig i fullt i kampen för ett annat samhälle. Deras aktioner blir allt mer radikala och när ett bråk med några säkerhetsvakter går överstyr ställs gruppen inför en rad personliga och kärleksrelaterade val.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EFTER REVOLUTIONEN

Läckert men lite dystert
Stämningen och detaljerna återskapar snyggt det bohemiska, politiskt aktiva Paris på 1970-talet i ungdom-på-glid-dramat "Efter revolutionen", men de svala karaktärerna engagerar inte lika mycket som deras historier.

Filmen inleds med att ungdomar i en stad utanför Paris deltar i ännu en våldsam, förbjuden demonstration mot polisen, några år efter studentrevolutionen 1968. För Gilles (Clément Métayer) och hans kamrater handlar det om uppror, att lösa upp specialbrigaderna och kämpa för rättvisa och rättigheter. När oavsiktligt skadar en vakt i en av sina många aktioner så flyr flera av dem till Italien där de fördjupar sina intressen kring konst, droger och kärlek.

Det är främst en läcker bit nostalgi som hyllade regissören Olivier Assayas serverar. Musiken, kläderna, frisyrerna och små, utsökta detaljer i scenografin och rekvisitan gör att man helt rycks med in i stämningen. Det är ingen tvekan om vilket årtionde vi befinner oss i, och inte heller var eller med vilka när de hopplöst pretentiösa ungdomarna diskuterar kultur och politik på ett sätt som göra valfri queer-hipster grön av avund.

Det är på ett sätt en ganska konventionell uppväxthistoria om att stå upp för sig sig själv och sina intressen, skaka näven åt den oförstående auktoriteten, åka på stryk, få hjärtat krossat och bli vuxen. Men det finns även intressanta sidointriger ur historiskt perspektiv där de intensiva revolutionärerna i sin frustration vänder sig mot varandra och själva glider in i fack, som kommunister och hippies.

Dessvärre uteblir de stora, svällande känslorna trots solen som glimmar rakt in i kameran och de de idylliska, grönskande vyerna.

Assayas verkar ha bestämt sig för att skala av karaktärerna så pass många lager - för att behålla ungdomens apatiska beteenden - att rollfigurerna knappt verkar bry sig om någonting alls. Det finns en tanke om åtrå, som när Gilles flickvän desperat letar efter honom i ett stort hus eller en annan ung man som målar sin älskarinnas kön, men det saknas de sprudlande reaktioner man förknippar med kärlek eller känslor överhuvudtaget.

Som ungdomsdrama med en ganska rejäl betoning på kärlek är det ovanligt kallt och en aning dystert, trots maffig färgskala. Det är som politisk historielektion som filmen prickar i flest rätt, inte bara berättande en viktig del av fransmännens kultur utan även en som en jämförande reflektion över dagens moderna politiska aktivism och synsätt.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Gustaf
Efter Revolutionen är Assayas kanske mest känslomässiga och politiska film. Den berättar om en tid då motståndsrörelserna i Europa vågade stå upp mot det orättvisa samhället, med revolterna som bakgrundsskådespel. 
Jag ser denna berättelse som en spirituell efterföljare på Bertoluccis 'Dreamers' då detta står för händelseförloppen utanför det trygga hemmets vrår. Och Lola Créton är sagolikt bra.

Veckans populära filmer

Visa fler