Efter Inez 2017

Dokumentär
Sverige
76 MIN
Svenska
Efter Inez poster

Synopsis

Denize och Filip har förberett allt för sitt första barn, men strax innan beräknad förlossning slutar den efterlängtade dottern Inez hjärta att slå. Tre dagar senare föds hon död. Hur går man vidare när det ofattbara händer?
Ditt betyg
5.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Efter Inez
Biopremiär
29 september 2017
Språk
Svenska
Land
Sverige
Längd

Recensent

Jonna Vanhatalo

29 september 2017 | 15:15

En film om sorg blir en historia om kärlek och hopp

Det här är en stillsam och mycket stark dokumentärfilm om sorg och saknad. Fast ännu mer är det en historia om kärlek och längtan. ”Efter Inez” handlar om lilla Inez som dog i mammas mage tre dagar innan hon föddes. Filmen tar upp det svåra i livet, det värsta möjliga, baksidan ingen vill se eller veta av. Samtidigt är det ofta just i skuggan som knoppar till nya blommor får näring och börjar gro.
Allting såg bra ut. Helt normalt. Säng, vagn och bilbarnstol var inhandlat. Sedan händer det som inte får hända, det som i det mörkaste av mörka rädslor är varje blivande förälders värsta mardröm, barnets hjärta slutar slå innan hen fötts.

Det börjar på slutet. Barnets föräldrar försöker skapa mening av den avgrundsdjupa sorg som drabbat dem. Vid sin sida har de sin stilla dotter en liten stund till. När de väl ger henne till sköterskan vet de att hon aldrig mer kommer tillbaka. 


Pappa tar ut det lilla knyttet en stund i solen. För första och sista gången. Mamma tar tabletter för att hindra kroppen från att producera mjölk, gissar jag, eller kanske bara för att orka. Det är så rättframt, avskalat och så fruktansvärt hemskt, men samtidigt oerhört kärleksfullt. Försiktiga fingrar på en skrynkligt liten fot med fem tår alldeles för stilla.

Inez. 
Så heter hon alltså. Den lilla babyn som aldrig fick bli. Det här är en film om livet efter henne, om mörkret som föll, fast också om ljuset och kärleken som till sist tog över och vann.

Det är med stor hänsyn och känslighet Karin Ekberg är på plats med sin kamera redan dagen efter förlossningen. På avstånd, men ändå nära, nära. Det känns intimt men aldrig påträngande. Kvardröjande nära bilder på ansikten i sorg, förvirring, rädsla. Det gör nästan för ont att titta på dessa nyblivna föräldrar när de tar farväl av sitt älskade, efterlängtade lilla barn som aldrig fick ta ett andetag.

Sedan ska livet börja levas igen. Det tar den tid det tar. Och det tar tid. Inget är som vanligt när plötsligt livet är som det var innan. För det här är inte innan, detta är efter Inez.

Vi får följa med mamma Denize till kuratorn och pappa Filip till jobbet. Vi får följa med dem till läkare i hopp om att de om möjligt åtminstone ska få svar på varför deras baby dog. Och det slår mig att även om vi har kommit en bra bit vad gäller den här typen av sorg, framförallt inom delar av vården, som att vi numera får hålla våra döda barn, ta långa farväl, få terapi och stöttning efteråt, men fortfarande har vi bara kommit så långt, när vi efter att vi nyss gråtit vid den minsta möjliga kistan, måste gå till en läkare som fullständigt orimligt befinner sig på BB-avdelningen. En avdelning där nyfödda bebisar som de bör, skriker för livet. Denize håller för sina öron när hon väntar på sin tur och jag håller för mina. Det är så omänskligt jäkla fel, men jag vet att det är just så det tyvärr är.


Att förlora sitt barn i magen eller strax efter förlossningen är ett ämne fortfarande så tabubelagt, att när det händer, låtsas många som att det inte hänt. Vi närmast drabbade bemöts inte sällan av omgivningens olämpliga och oförstående kommentarer och reaktioner, som ändå många gånger är bättre än vänners tystnad. Och just därför är en film som denna, så otroligt angelägen och välkommen. Förbjudna tankar som cirkulerar i ett av sorg svårt sargat sinne får bekräftelse men avväpnas samtidigt, när någon annan uttalar dem. Att anklaga sig själv, att hata andra gravida, att leva för att åter få bära ett barn, att aldrig känna sig hel igen... Vi är många som tyvärr känner igen oss, då denna mardröm drabbar runt 400-500 familjer per år i Sverige.

Tiden går och mamman och pappan återvänder så sakteliga till livet och vardagen. 
De flyttar till nytt, med ett extra sovrum utifall att… De packar upp en låda med högklackade skor som får mamman att försiktigt le igen. Kameran är ständigt där, iakttagande och varsam. Det blir dock ett annat tempo i bilderna när det blir det i livet, det är skönt och det lättar. Samtidigt dröjer sig det svåra kvar som en ständig påminnelse. Fast även om inte tiden helt läker alla sår, får hoppet tids nog mer plats. Det tunga väger mindre och mindre och morgnar man vaknar efter att faktiskt ha vågat sova under natten igen, blir fler. 


 
”Efter Inez” är en anspråkslös, men otroligt stark dokumentärfilm om när det värsta möjliga sker. Det är en gripande, sann och känslosam historia som skildras genom bilderna vi ser medan tiden går. Det handlar om livet, döden, om att rasa, fast att faktiskt sedan också resa sig. 

 
Att förlora sitt barn är ett trauma utan namn. Att förlora ett barn som inte hann bli är ett trauma som tyvärr ofta heter skam. 

 
Det man inte pratar om, det skäms man över i tysthet. Få vill prata om att förlora ett barn innan det ens är fött, men det gör ni, Denize och Filip. Ni visar öppet er förlust, er sorg och er enorma kärlek till er lilla dotter Inez som inte fick bli, fast som för alltid ändå är. Det är så berörande, tröstande och framförallt så oändligt vackert mitt i det dystra.

Stort tack till er.
| 29 september 2017 15:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Efter Inez