Eden (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Skildring av livet för en fransk dj som har krediteras med att uppfinna "franska housen" eller "French touch", en typ av fransk elektronisk musik som blev populär på 1990-talet.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.3 av 4 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EDEN

En fransk DJ:s liv och lustar
Är du ett fan av fransk housemusik från 1990-talet så är ”Eden” årets filmupplevelse. Ett läckert vältrande i house, discoljus, rökiga nattklubbar och såklart en del ångest. Den inte så sympatiske huvudpersonens berättelse känns välbekant men musiken och miljöerna är medryckande.
Snygga ungdomar med ciggen i högsta hugg vinglar i soluppgången iväg mot någon gammal lagerlokal i ingenstans där elektroniska beats dundrar ur högtalarna, knarket flödar och kvinnorna är vackra. Det är Frankrike, 1990-tal, house har aldrig varit hetare och att vara DJ aldrig varit sexigare.

”Eden” inleds i denna värld där vår protagonist Paul (Félix de Givry) och hans vänner lever loppan. Pauls mamma vill att han ska skaffa ett riktigt jobb och träffa en trevlig flicka men självklart lockar livet som bekymmersfri DJ med sena nätter och vilda fester mer. Men särskilt bekymmersfritt blir det självklart inte.

Vi får följa Paul från de naiva ungdomsdagarna till det hårda vuxenlivet som härdad has-been. Det är en spännande om än stundtals monoton resa. Diverse kvinnor, droger och fester avverkas i en spiralgång ner mot ett helvete av misär. På vägen finner både Paul och publiken den största trösten i den hypnotiska musiken, ett soundtrack som är riktigt örongodis.

Varken Paul eller hans historia är dock direkt fängslande. Vi har följt den förlorade ungdomen, de krossade drömmarna och den lärda läxan förut. Den inte direkt genomsympatiske huvudkaraktären lär sig dessutom lite till ingenting. Det är miljöerna som i detta fall fångar oss. Man kan nästan känna drogruset och adrenalinet på de blixtrande dansgolven och deltagarnas obehindrade kärlek till hjälten i DJ-båset. Det är medryckande.

Och visst förtjänar den franska housen och dess historia en egen film. Det är bara lite synd att det konstnärliga, lite pretentiösa formatet är på bekostnad av karaktärerna som förblir svaga symboler (den deprimerade konstnären, den svartsjuka flickvännen, etc.). Man har även plockat upp amerikanska indiefavoriterna Greta Gerwig och Brady Corbet i rätt poänglösa gästroller. Under den rätt utdragna speltiden dyker människorna kring Paul upp från och till utan att egentligen tillföra något. Kvar finns en ibland medryckande men också välbekant berättelse om en mans uppgång och fall, trassliga romanser och djupdyk i drogträsket.

Huvudrollsinnehavaren de Givry (som gör sin andra roll efter debuten i ”Efter revolutionen” för tre år sedan) är dock ett tillräckligt karismatisk för att man ska bry sig och överse den ofta rätt douchbagiga karaktärens brister och fel. Och där regissören Mia Hansen-Løves manus (som hon skrivit med maken Sven) kanske aldrig riktigt fängslar som det borde så levererar hon läckra, färgdränkta bilder där de både glassiga som sunkiga miljöerna utnyttjas till fullo. ”Eden” är ett snyggt vältrande i housemusik, discoljus och vackra människor med ångest. Ibland räcker det, en bit i alla fall.

Veckans populära filmer

Visa fler