Du och jag 2009

Gitti och Chris är på semester. De spenderar lite kvalitetstid i Chris föräldrars hus på Sicilien. Deras förhållande är nytt och det är tydligt att de fortfarande känner lite på varandra för att lista ut om det här är förhållandet med stort F. Gitti jobbar med PR på ett skivbolag och har på sätt och vis förlikat sig med det, Chris i sin tur är arkitekt med mer idéer än slutförda projekt och hans framtid är ofta i hans tankar. Chris jobbar egentligen lika mycket som han har semester och Gitti har svårt att inte visa vad hon tycker om hans ambivalens kring arkitekttävlingar och husbyggen, något han inte alltid uppskattar. Hon ger tips som inte alltid är önskade och detta stöd blir istället till ett irritationsmoment. Gitti å sin sida har samma problem fast tvärtom med en kille som inte lyssnar eller delar med sig om vad han tycker och känner om henne och honom själv.

Utöver jobbet och deras skilda syn på vad som är rätt och fel i karriär och känslohantering, har de även svårt att välja hur mycket av sig själva de ska visa och vara, ingen kompromissar med mycket eller ens någonting alls. Chris stör sig på Gittis lite mer lössläppta, okonventionella sätt att vara medan hon stör sig på motsatsen hos Chris. De har sina stunder där de båda släpper lös men när tillvaron går mot vardag sätter deras olikheter kärleken på prov. Chris vill till exempel att Gitti en kväll ska sluta titta på TV och blir sur över det varpå hon stänger av TV:n och föreslår att de går ut på disco. Chris vill vid den här tiden inget hellre än att sova och vips är de sura på varandra trots att de egentligen beter sig på exakt samma sätt, igenkänningsfaktorn är hög.

En dag mitt i denna relationsevolution springer de in i Chris kollega Hans och hans fru Sana. Det blir middag och Gittis omogenhet i Chris ögon ställs mot Chris stelhet och tristess i Gittis. Förhållandet ställs på sin spets, det är nu det ska avgöras om detta ska bära eller brista. Kan de lära sig släppa sina egon för att ge varandra det svängrum var och en behöver för att ge kärleken en ärlig chans.

Det här är bra och jag förstår varför "Du och jag" vann silverbjörnen i Berlin förra året. Filmen är lite vågad. Hela historien utspelar sig i stort sätt i parets direkta närhet och känner man inte att man kan identifiera sig med någon av dem är man tyvärr förlorad. Det går inte att följa två människor man inte tycker om i lite över två timmar när bilderna utan de två i linsen i stort sätt kan räknas på en hand.

Regissören Maren Ade har sagt att målet med filmen var att försöka skildra ett "förhållandes innersta väsen", det där ingen annan än de som befinner sig i det kan se eller förstå. Det man liksom försöker beskriva för parterapeuten när allt börjar gå utför. Jag tycker verkligen hon lyckas med det. Som tidigare sagt känner i alla fall jag igen mig i mycket paret stöter och blöter och filmen gör på ett sätt att man förstår hur bisarrt och barnsligt allt kan vara ibland. Samtidigt saknar jag något och trots att filmens längd behövs för att skapa kontakt känns det som att filmen ibland bara står och stampar. Lars Eidinger och Birgit Minichmayr som gör huvudrollerna är väldigt övertygande och det finns en överhängande känsla av att de i stort sätt spelar sig själva, något jag inte vet någonting om men det är ett bra betyg.

"Du och jag" har allt som ett relationsdrama ska ha men jag saknar lite tyngd, lite extrema yttringar. Jag vill ha mer destruktivitet, mer glädje, mer sorg, lite mer av allting men trots det är detta en riktigt bra film.