Downloading Nancy (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Nancy är fast i ett liv av tråkig rutin och i ett kärlekslöst äktenskap med den golfbesatte Albert. För att fly från allt så anlitar hon en yrkesmördare över Internet för att döda henne. Vad hon inte förväntade sig var att hon skulle bli kär i Louis, mördaren som tagit jobbet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DOWNLOADING NANCY

På gränsen till outhärdligt
Maria Bello är mästerlig som Nancy – en kvinna bortom räddning. Rencks debut slösar med solida aktörer och snygg estetik men framstår som spekulativ och håglös.

Det finns en armé av tysta människor som skär sig. Om man frågar pressen är det en tonårsproblematik med kvinnliga förtecken. Men helhetsbilden är större än deppiga tonårsflickor prydligt uppradade på skolgården. Några kvinnor och män fortsätter att skära sig som vuxna som en ventil från verklighetens smärta. Johan Rencks regidebut handlar om en av dem.

För Nancy (Maria Bello) är livet ett helvete. Hennes intensiva självhat har tagit över och kan bara dövas i kroppslig smärta. Hon skär sig på toaletten medan maken Albert (Rufus Sewell) ignorerar henne och ägnar sin energi åt att förverkliga ett infantilt företagsprojekt. Nancys isolering är fullständig – hennes enda ärliga kommunikation sker på nätet där hon raggar sadister som kan ställa upp på att skada henne. Det är hennes terapi. När Nancy lär känna sadisten Louis (Jason Patric) i Baltimore lämnar hon make och bostad och försvinner utan att höra av sig igen. Den här gången tänker hon förverkliga sin fantasi på allvar.

”Downloading Nancy” är på gränsen till outhärdlig (under visningen hördes ljudet av stängande dörrar mer än en gång). Redan temat – sadism, masochism och dödslängtan är magstarkt. Johan Renck håller inte igen – ett malande obehag har åskådaren i ett järngrepp.

Vi blir tillfälliga gäster i en fiktiv tortyrmasochism med dokumentär estetik med kvardröjande närbilder. Tematiskt är det någonstans i gränslandet mellan mörkaste Cronenberg och Lukas Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta”. Skillnaden är att bägge herrarna är regissörer som alltid vill visa något bakom den grymma ytan. Gärna något som talar om vår samtid och samhället i stort. Här är det tomt bakom kulisserna – skådespelarna till trots.

Maria Bello framför fulländat Nancys hela register av depressivt kroppsspråk och mimik – hålögdhet, hopknipna läppar, apatiskt hängande, utbrott av aggressivitet. Bello har en avundsvärd talang för att göra svåra roller till sina. Det är en formidabel gestaltning som blåser Sewells och Patrics habila insatser ur vattnet.

Tyvärr är den lakoniska dialogen och bildlösningarna för medvetna för att man ska känna med karaktärernas öden. Linsen lägger ett kirurgiskt kallt filter över varje scen och ansikte. Varma färger tillhör en annan värld där människor ler ibland. Det måste ha lagts onekliga timmar på att hitta miljöer som utstrålar denna hopplösa dysterhet – heltäckningsmattor långt bortom glassiga inredningsmagasin, skräpigt banala skrivbord och slitna tapeter. Tidshoppande crosscutting och medveten hypermedveten estetik räddar inte filmen från brist på resonans. Under den existentiella tomheten döljer sig en annan.

Bakom scenerna härskar en hålögt konceptuell manierism– det svåra ämnet som riskerar att alienera publik kan alltid användas som skydd mot eventuell kritik. Få förstår människor som finner njutning i att få en redig smäll eller en flaska uppkörd i skrevet. Nancys historia kräver den masochismen. (”Fick slagen dig att känna dig accepterad?”, frågar Nancys välmenande terapeut. ”Det fick mig att känna” svarar hon uttryckslöst.) Men den kräver också lite känsla för nyanser. Istället för medmänsklighet får vi Micke Nyqvists poänglösa roll som någon slags svensk gimmick.

Texten ”based on a true story” i en film bådar sällan gott. Det här är inget undantag. Det är som om man letat ett kontroversiellt uppslag och någon råkat hitta en skum notis som blåsts upp till en hel film. Det är en tunn helgardering från regissörens sida – ”Kolla, jag har faktiskt inte samma störda fantasi som Cronenberg ändå”. I slutändan blev Rencks debut en upprorisk tonåring med svartfärgade naglar som grabbat tag i ett rakblad, hotat att skära sig inför en gapande skolklass men i sista stund går in på toaletten för att måla ett rött streck på armen. En rebellisk men tom gest uppsmälld på duken.

ONÖDIGT VETANDE Under 90-talet hade Johan Renck en karriär som musiker. Artistnamnet var Stakka Bo. Största hiten ”Here we go again” var nära att avsluta denna recension. Moralen segrade dock över billiga poänger denna gång.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Pseudosum
Fantastisk! Genial! ÄLSKAR! Älskar ...
12608
Denna film var hemsk, gjorde ont i hela kroppen i flera dagar efter att jag och pojkvännen såg den
lindersson
Fy fan så kass. Plågsam rakt igenom, och det berodde inte på det dystra budskapet i filmen...

Veckans populära filmer

Visa fler