Doomsday (2008)

Då min korta åttiotalsvisit mest dreglades bort mellan pekböcker och välling, hämtas mina bestående åttiotalsintryck ifrån filmens värld. Jag minns de vilda ökenbiljakterna med alla skumma fordon och Wez, galningen i tuppkam från ”Mad Max 2: The Road Warrior”. Jag minns den enögde Snake Plissken, Carpenters egna elektroniska musik och härligt simpla kartor från ”Flykten från New York”. Jag minns pansarbilarna från ”Alien: Återkomsten”, den där risiga gängbussen i ”The Warriors” (okey, okey det var -79) och människoätarna i ”Cannibal Holocaust”. Uppenbarligen delar jag dessa minnen med Neil Marshall som helt ogenerat slängt in precis allt detta och i en och samma film som han sen satt sitt eget namn på, något som inte är helt okey i min bok.

Neil Marshall som uppnådde kultstatus i filmvärlden efter sin blodiga varulvsdebutfilm ”Dog Soldiers” (2002) och sen fick både kritiker och biopublik världen över att skaka av rädsla med 2005 års bästa skräckfilm ”Instängd”, där hårdhudade friluftstjejer ställdes mot vidriga monster i underjorden, tar sig nu an apokalypsen i ”Doomsday” med desperationen av en man i total övertygelse om att det inte blir någon fjärde film. Vilket resulterar i en två timmar långt blandband av Marshalls favorit VHS-scener från 80-talets undergångsrullar. En saftigare kalkonmacka får man leta efter.

Även historien känns igen från filmer som ”Flykten från New York”, ”De 12 apornas Armé” och förra årets ”28 veckor senare”. En vidrig smitta med namnet ”The Reaper” sprider sig år 2008 genom Skottland likt en vanlig förkylning, vilket får den ondskefulla regeringen att sätta hela landet i karantän med hjälp av en rejäl mur som följer romarnas gamla linje, och med sjöminor och total kontroll av luftrummet lämnar man de arma skottarna åt sitt öde, inte ens Mel Gibson kan rädda dem. Trettio år senare, när viruset plötsligt når Londons gator, skickar regeringen en specialstyrka ledd av Eden Sinclair (Rhona Mitra) för att söka ett botemedel i det utrotade Skottland. Vet regeringen något som allmänheten inte känner till?

Bakom muren väntar ett primitivt Warriors-samhälle, där man knappast haft brist på hårspray men i avsaknad av mat börjat käka upp varandra, riddare i rustningar som bor i gamla slott och skjuter pilbåge och vilda vägbusar som förpestar de välasfalterade gatorna med sina hot rods. Kort och gott, 80-talets Ragnarök.

För att återknyta till det här med barndom kan jag likna filmupplevelsen vid buffébordet på Finlandsfärjorna där man som knodd glatt blandade pannkakor med lasagne och pommes frites, men slutresultatet var långt under förhoppningarna. Visst smittar Marshalls entusiasm och kärlek till originalen av sig, han vet sannerligen hur man mjölkar ut den sista droppen av popcornunderhållning för en 30 miljonerdollars-budjet och använder tillräckligt mycket humor och blod för att det hela ändå ska fungera. Men hans manus engagerar inte, ingen replik kommer citeras i kommande filmböcker och hans enögda hjältinna kommer varken i närheten av Ellen Ripley, Sarah Connor eller för den delen Snake Plissken. Det vi får är två biotimmar vi lika gärna kunde spenderat på YouTube. Bakläxa Marshall!

ONÖDIGT VETANDE Två av soldaterna som skickas in i Skottland heter “Miller” och “Carpenter”, efter ”Mad Max”-regissören George Miller och ”Flykten från New York”-regissören John Carpenter, en rätt blygsam avtackning.