Dom Hemingway (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter 12 år i fängelse är kassaskåps-experten Dom tillbaka på Londons gator för att kräva in gamla skulder.
Visa hela synopsis
Huvudrollsinnehavare
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DOM HEMINGWAY

Poetisk absurditet
Att man en dag skulle få se en biffig, försupen och smått psykotisk Jude Law med massiva polisonger och svikande hårfäste inleda en film med en explosiv monolog om sitt könsorgan var det nog ingen som väntade sig. Hur som helst är det en genialisk öppning, och därifrån tas vi med på en vild, testosteronstinn och gränslöst underhållande resa ner i smutsen på de brittiska gatorna.
Regissören och manusförfattaren Richard Shepard sparar inte på krutet någonstans, språket kan omöjligt bli mer vulgärt, adrenalinet tar aldrig slut och skådespelarna pepprar fram sina klockrena, dräpande repliker som om det inte finns någon morgondag. Alla verkar ha haft så otroligt roligt när de gjorde den här filmen och det smittar av sig på oss som ser den. Svordomar, droger, sex och diverse absurditeter regnar verkligen ner, men med kärlek och värme.

Law spelar titelrollen, en tjuv (specialist på kassaskåp) som efter 12 hårda år i fängelse återigen befinner sig på Londons gator. Straffet hade kunnat hamna någonstans närmare tre år istället, om Dom bara hade namngivit sin rika arbetsgivare Mr. Fontaine (Demián Bichir) och därmed satt dit honom. Men hans tystnad och fängelsetid hade ett pris, ett pris som han nu är fast besluten om att lägga vantarna på för att kunna bygga upp ett nytt liv. Tillsammans med sin vapendragare - och enda vän - Dickie (Richard E. Grant) drar han till södra Frankrike där Fontaine håller till, men saker och ting går inte riktigt som de har tänkt. Vi får också se hur Dom försöker reparera sin obefintliga relation med dottern Evelyn (Emilia Clarke), som föraktar sin fars livsstil och det faktum att han inte tog “dealen” under rättegången. Runt allt det här vill Dom också fira att han är ute igen, något som inte heller går särskilt bra.

Genom fotografen Giles Nuttgens skarpa Arri Alexa-lins läggs den här berättelsen fram i allt från rökiga barer och nerklottrade bakgator till Fontaines överdådiga fastighet i Frankrike. Konstrasterna är totala och helheten ytterligare ett bevis på att digitalt foto kan vara precis lika utsökt som när 35 mm film används. Det är inget annat än underbart att vila ögonen på den våldsamma kollisionen mellan röd neon och blå neon, vars effekt blir ännu mer potent när den kombineras med filmens intensiva klippning. Det är lite som att man flyter fram genom ett frenetiskt drogrus där allt känns härligt förhöjt och saturerat. 

Den skruvade ton och känsla som Shepard sätter i filmen är perfekt matchat med den bombastiska titelprestationen, de går hand i hand. Med filmer som ”Side Effects”, ”The Grand Budapest Hotel” och framför allt den här lirar herr Law på högre nivå än någonsin tidigare. Han har skruvat upp sin brittiska dialekt, gått upp ett antal pannor i vikt och den sprudlande intensiteten i hans skådespel är fullständigt oemotståndlig. Vi har sett honom i intressanta roller tidigare, men inte i något så här matigt, transformerande och utmanande. Vissa skulle säkert vilja skrika “överspel!” men jag tycker verkligen att han tacklar sin burdusa karaktär på fenomenalt sätt. Trots att Hemingway är en skitstövel av rang lyckas Shepard och Law locka fram våra sympatier, vilket känns smått skrämmande så här i efterhand. 

Grant - vars existens jag bara varit vagt medveten om tidigare - är mer av en “straight man” och ett bollplank åt Law, men inte mindre underbar för det. Han är återhållsam i sin prestation, kombinerat med sylvass komisk timing och en skön aura att dö för. Tillsammans bildar de en duo som man saknar så fort filmens 90 rappa minuter tar slut. Man hade enkelt kunnat spendera dubbelt så lång tid i den underbart smutsiga värld som målas upp. Gräver man lite djupare i smutsen hittar vi också något som skulle kunna kallas ett budskap, om rättvisa och heder. I allt från en snygg slow motion-bilkrasch till galna dialogsalvor får vi helt enkelt en film som blir poetisk i all sin absurditet.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Marcus
Jag håller med Putte lite grann här. En väldigt gapig och jobbig film, det är väl poängen antar jag men jag tyckte att det blev störigt till slut. Jag sågar den inte helt dock, den hade några roliga moments.
Danne
Ja själv väntar jag fortfarande på att du ska se Prisoners! Haha, den känns ju som en film i din smak.
P U T T E
Hehe jadu, nej men jag tänkte det kunde vara kul att se Jude Law in en "lite" annorlunda roll. Nu var det inte det, inte alls. Han hanterade den mycket dåligt. Manuset var rakt uselt dessutom så nä, denna sågar jag :)
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler