Die Hard (1988)

Mitten av 80-talet. Regissören John McTiernan har precis gjort succé med "Rovdjuret" och börjar jobba på "Commando 2" som samma films stjärna Arnold Schwarzenegger tackar nej till. McTiernan gör om manuset till "Die Hard" men Arnold, och en handfull andra på den tiden stora filmhjältar, tackar nej. Rollen går till Willis, då mest känd som ena delen av detektivduon i TV-serien "Par i brott", och filmbolaget undviker att ha hans nuna med på filmaffischen med risk att icke-fans av Willis skulle avskräckas. En absurd idé idag med tanke på hans status.

Willis spelar sin paradroll John McClane för första gången av (snart) fem. McClane är en New York-snut som över julen lite motvilligt tvingas till Los Angeles dit hustrun (Bonnie Bedelia) flyttat med ungarna för ett eftertraktat jobb. John besöker skyskrapan där hon arbetar ovetande om att hon och kollegorna är på väg att tas som gisslan av tyska terrorister. Fast på 30:e våningen och utan möjlighet att tillkalla polis får John ta saken i egna händer och rädda dagen...

När man läser att inte bara Arnold utan även Stallone, Burt Reynolds, Richard Gere, Harrison Ford, Mel Gibson och Frank Sinatra (!) erbjöds rollen innan Willis inser man vilken annorlunda - och förmodligen sämre - film det kunnat bli. För utan att underskatta McTiernans adrenalinpumpade actionsekvenser så är det Willis karisma som bär filmen.

Vad man än tycker om hans skådespelartalanger så går det inte att sticka under stol med att han har en drabbande utstrålning och en unik förmåga att kombinera komisk tajming och fräcka one-liners med mer dramatiskt laddade scener, som när han via radio ber en polis hälsa till sin familj ifall han inte överlever kvällen. Att majoriteten av hans scener är solonummer där repliker levereras till sig själv, döda kroppar eller en radio är en inte helt lätt uppgift, som han kommer undan med galant.

Sen är filmen i sig - särskilt för sin bespottade genre - en actionrulle över medel som anammat det bästa ur det opretentiösa 80-talet och är klart överlägsen många av stjärnans senare filmer. Storyn är lagom simpel, karaktärerna tillräckligt tydliga och man utnyttjar briljant skyskrapemiljöns dolda gömställen för vilda eldstrider, explosioner och slagsmål. Men det är främst McClane och situationerna han hamnar i som är befriande trovärdiga - han är ingen superhjälte utan en vanlig snut, och när han får en snyting (eller tvingas gå barfota på krossat glas) så blöder han.

Icke att förglömma är Alan Rickmans fantastiska debut (!) som ledarskurken Hans Gruber. Hans lågmälda minspel, obehagliga röst och iskalla blick (som senare kommit att profilera både "Robin Hood", "Sweeney Todd" och Harry Potter-filmerna) kommer helt till sin rätt här och han är en utmärkt motpart till Willis mer mänskliga hjälte. Scenen där de möts första gången är listig och en klar höjdpunkt.

Ska man klaga på något så blir det envisa introducerandet av nya karaktärer (som William Athertons skrupelfria reporter) ett ganska övertydligt sätt att dra ut på tiden och balansera allt pangpang och springande i skyskrapan. Men varför klaga? Det är fortfarande en av 80-talets absolut bästa actionfilmer och en kultfilm som håller än idag. " Yippee-ki-yay..."