Den gyllene blommans förbannelse 2007

Efter det subtila mästerverket ”Att rida ensam i tusen mil” återvänder Zhang Yimou till det spektakulära som gjorde ”Hero” och ”Flying Daggers” till publiksuccér världen över. Åtminstone på ytan verkar det så. Men redan efter fem minuter inser man detta är en annorlunda meny han serverar. Detta är snarare ett släktdrama á la Shakespeare med tydliga inslag av grekiska tragedier och dagsåpan ”Våra bästa år”.

Själva handlingen börjar med att kejsarinnan Phoenix (Yimous gamla vapendragare Gong Li) tar sin dagliga medicin mot sin blodbrist. Inte ont anande spetsar hennes man, kejsaren Ping (Chow Yun-Fat) dock drycken med en svamp som ska göra henne galen. Tillsammans har de två söner, medan Pings äldsta son kommer från ett tidigare äktenskap. Att denna dysfunktionella familj inte direkt är the Brady Bunch är ingen överraskning och stora delar av handlingen handlar om hur de intrigerar med varandra och tjänare.

Personer som gillar uttrycket ”less is more” har inget att hämta här. Filmen fullkomligt badar i visuellt godis som innefattar kläder, rekvisita och stora känslomässiga utbrott. Bara Gong Lis klänningar skulle kunna göra en film i sig. Utförandet påminner överlag om en Dante-opera med en lagom mix av förräderi, incest och avslöjade identiteter.

När anslaget hela tiden är så storslaget att det gränsar till parodi och oavsiktliga skratt, är det oerhört viktigt med bra skådisar som kan bära upp både dialog och uttryck. Yimou har tur som lyckades få sin gamla flamma och stjärna Gong Li i den kvinnliga huvudrollen. Endast en skådis av hennes kaliber kan göra en så överdrivet melodramatisk roll utan att helt tappa bort det känslomässiga. Chow Yun-Fats roll påminner en del om hans piratinhopp i ”Pirates of the Caribbean 3” korsat med Pai-Mei i Tarantinos ”Kill Bill”. Han ligger farligt nära överspel stora delar av filmen, men kommer undan på grund av sin starka karisma.

Regissören Yimou kan klappa sig åt ryggen, för det visuella är på absoluta topp. Förutom det otroligt snygga palatset så orkestrerar han två stycken kampscener av yppersta världsklass. Även en inledande svärdfight är riktigt filmkonst. Man måste också applådera honom för att göra något helt annat än ”Hero” och ”Flying Daggers” trots att de ska ingå i en trilogi tillsammans.

Men trots att kampscenerna är sparsmakade så faller filmen ändå på att karaktärerna är lite för distanserade. Manusförfattaren Yimou har alltså inte varit lika aktiv denna gång. Det är svårt att komma den skruvade familjen nära, utan de blir mer känslomässiga marionettdockor. Dock välspelade sådana.

Trots detta är ”Den gyllene blommans förbannelse ” ett visuellt fyrverkeri som man ändå måste rekommendera. Filmer som denna är trots allt vad film egentligen ska vara, en bildupplevelse.

ONÖDIGT VETANDE "Den gyllene blommans förbannelse" krävde den största scenografi någonsin för en film i Kina.