Den goda fén 2012
Drama Komedi
Frankrike
93 MIN
Franska
Den goda fén poster
Synopsis
Om Buster Keaton hade skrivit sagor skulle en av dem hetat "Den goda fen". Den trötte nattportiern Dom får besök av tokan Fiona som hävdar att hon är en fe, men inför den tredje och sista önskningen går hon upp i rök. Jakten efter nya kärleksintresset kan börja. Tati-inspirerad slapstickfars i en blek hamnstad där det dansas på havets botten, åks moped och ryms från polisen.
Ditt betyg
2.9 av 28 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
La Fée (Den goda fen)
Biopremiär
DVD-premiär
30 maj 2012
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Njutafilms
Ålder
Barntillåten
Längd
Senaste om filmen
Recensent
Henrik Emilson
5 mars 2012 | 09:01

En fantastisk modern saga

"Den goda fén" är en modern mycket lyckad saga som friskt blandar slapstick med romantik, och utnyttjar filmmediet till fullo. Det kreativa kokar över och resultatet blir fantastiskt.

Vad skulle du önska om du fick tre önskningar? För nattportieren Dom är de första två önskningarna busenkla, en vespa och fri bensin för resten av livet. Upp till den här speciella kvällen har livet rullat på som vanligt för honom i den franska hamnstaden och på det lilla hotellet. Allting förändras när Fiona kommer in i lobbyn, ber om ett rum, presenterar sig som en fe och förklarar att Dom har tre önskningar. Han tar det hela med en nypa salt, men morgonen därpå står det faktiskt en vespa i vestibulen och han har fått nyckeln till en av bensincisternerna i hamnen. Det är bara att åka dit och tanka. Samtidigt som han är osäker på om Fiona faktiskt är en fe, eller bara en smart bedragare, är han övertygad på ett annat område, att han är förälskad i henne. 

"Den goda fen" är en sådan där påminnelse vi ibland behöver, en påminnelse om att film ju faktiskt är det mest fantastiska mediet som kan beröra på alla plan. Ibland ser vi fem, sex filmer på raken som även om de är långt ifrån dåliga, ändå ganska snabbt förvandlas till en jämngrå massa i vårt minne. Det går att jämföra med två timmar på motorvägen, du kommer knappast ihåg alla Opel, Toyota och Volvo du såg, men minns självklart den ljusblå Chevrolet Impala 1958 du körde om utanför Västerås. "Den goda fen" är som den där Chevan. 

Filmen är regisserad av en trio, vilket först kan verka oroväckande enligt "ju fler kockar"-principen, men som här snarare visar sig vara ett styrkedrag. De gör nämligen det mesta av filmmediets grundstenar – bild, ljud, musik – och lägger till det fint skådespeleri och en berättelse. Nu är förvisso inte berättelsen den mest komplicerade, men den är väl genomförd och framförallt har den en stor dos charm över sig. Dialogen är ytterst sparsam, det är genom handlingar och bildberättande filmen förs framåt. Scenerna påminner ofta om Charlie Chaplin-filmer med mycket fysisk komik som inte sällan slutar i att huvudpersonerna blir jagade av polisen. Det är välkoreograferat, klurigt och mycket roligt, stämningen ligger någonstans mellan "Amelie från Montmartre" och en Jacques Tati i högform. 

Det som lyfter "Den goda fen" från att enbart vara en smart modern slapstick är att regissörstrion, som även skrivit manus, vävt in det övernaturliga, eller snarare sagolika, draget i filmen kring Fionas bakgrund som är mycket lyckat. Vart kommer hon egentligen ifrån? Varför fungerar bara den trasiga hotellhissen för henne? Hur kan hon och Dom helt plötsligt genomföra ett dansnummer på havets botten och hur kan hon uppfylla en mans önskan om att flyga, om än ganska vingligt genom luften? Vi ges ledtrådar till vem Fiona egentligen kan vara samtidigt som de fantastiska gärningar och situationer hon åstadkommer hela tiden skapar en kittlande osäkerhet kring henne – är hon verkligen en fe?

Den här förhöjda verklighetskänslan är körsbäret på bakelsen och det som tar "Den goda fen" upp till den nivå där man vill ställa sig i bänkraden och likt fransmännen utbrista c’est fantastique”.