Deadpool (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
”Deadpool” berättar om Marvel Comics mest okonventionella antihjälte: legosoldaten Wade Wilson som efter ett experiment får superkrafter, och tar sig an namnet Deadpool. Med sina nya förmågor och en mörk, skruvad känsla för humor, jagar han mannen som nästan förstörde hans liv.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DEADPOOL

Coolaste superhjälten i stan!
Roligt, blodigt och vansinnigt underhållande i utkanten av Marvels X-Men-universum. Ryan Reynolds får chansen att göra om och göra rätt med Deadpool, antihjälten med dräpande kommentarer, i en serietidningsfilm som rockar hela genren.
Deadpool är inte som de andra superhjältarna. Det gör han klart och tydligt redan i filmens inledande scen. Medan han slaktar skurkar på en motorväg och drar oneliners på löpande band, vänder han sig mot kameran och talar direkt till oss, och jag är fast.

Redan förtexterna är för övrigt smått underbara. Namnen på skådespelarna och teamet har bytts ut mot ”Brittisk skurk”, ”Sexig brud”, ”Överbetald skitstövel” och så vidare. Här är en film som inte bara leker med serietidningsgenren men också med filmformatet, på ett självmedvetet och rätt oemotståndligt sätt.

”Deadpool” är en ny Marvel-baserad film, fast egentligen inte. Inte om du förväntar dig någon välkammad Captain America eller barnvänlig Iron Man. Han är den självläkande mutanten som är för kaxig för att vara en del av X-Men, även om de försöker värva honom - det här med att vara hjälte skulle ju innebära ett gott hjärta. Och för Deadpool är det lite för lockande att låta hans fiender smaka på ninjasvärd.

Det väntar alltså en hyfsat brutal actionfest där blodet stänker och kroppsdelar flyger. Alltid med en serietidningsaktig glimt i ögat.

Men här finns också en tragisk kärlekshistoria. Spola tillbaks två år för att avverka den nödvändiga origin-berättelsen om Wade Wilson. En hårdnackad hämnare som hittar sin drömkvinna i Vanessa. Sedan drabbas han av cancer och ser ingen utväg än att försvinna. 

Wade går med på en experimentell behandling som lovar en chans att bota honom. Nu blir det body-horror. Han luras in i ett mutantexperiment som nästan blir hans död. Men, det som inte dödar dig gör dig starkare, och i Wades fall lika sexig som en rutten avokado. Med sönderfrätt kropp och full av hämndbegär drar han på sig en röd dräkt och söker upp männen som lämnade honom totalt ”unfuckable”. Nämnde jag att det blir blodigt och våldsamt?

Surprise! Mest av allt är ”Deadpool” en komedi, och en helskön sådan. Vår maskerade antihjälte må vara snabb med avtryckarfingret, men är rappare än en kulspruta i käften. Han spottar ur sig kommentarer i sådant tempo att jag knappt hinner snappa upp allt. Och det är högt, och det är lågt. Från populärkulturella referenser till sexanspelningar. En del är lite för barnsligt. Några bra repliker har spoilats av trailers. Andra vitsar fångar man säkert först vid en omtitt. Men resten är riktigt genial humor. Och med tanke på att så mycket av filmen som hänger på Wade Wilsons vassa tunga, så förstår ni att en skrattfest väntar. Oavsett hur smarta eller snuskiga du vill ha dina skämt.

Bäst är metahumorn, för Deadpool - trogen serietidningarna - vet om att han är med i en film och byter ofta ”den fjärde väggen” för att skicka en ironisk blinkning mot publiken. När Colossus (rysk stark järnjätte) och Negasonic Teenage Warhead (vresig tonåring med kort stubin) dyker upp till hans hjälp, frågar han såklart om studion inte hade råd med de andra X-Männen.

Och det ligger något i det. Budgeten är gissningsvis knappt hälften av vad dagens superhjältefilmer får spendera. Att satsa på en så våldsam, vågad historia höjer åldersgränsen och gör, i producenternas ögon, en film som är långt ifrån ”för alla”. Att ”Deadpool” inte spelar i samma liga som andra Marvelfilmer märks mest i actionscenerna. De är lite för få och för avskalade för oss som skämts bort med pampiga ”Avengers”-rullar på senare år. 

Å andra sidan ger det regissören Tim Miller en frihet att ta ut svängarna mer: det blir våldsammare, blodigare och med mer svordomar och självironi. Därför får vi hoppas att ”Deadpool” hittar sin publik på bio, så kanske fler vågar chansa på de här annorlunda coola projekten som skakar om genren.

Att Ryan Reynolds blev Deadpool första gången redan i ”X-Men Origins: Wolverine” är inget vi behöver bekymra oss över. Den här spinoffen kör över det misstaget och ställer saker och ting tillrätta. Revanschen måste kännas ljuv även för Reynolds, som kämpat för att få till filmen i elva år.

Det här är ”Deadpool”-filmen som fansen förtjänar - blodstänkt underhållningsvåld för dig som älskade ”Kick-Ass”, med en karaktär lika färgstark och speedad som Jim Carreys ”The Mask”. En rejäl spark i röven på allt vad mainstream-action eller god smak heter.
Senaste kommentarer
Marine
Helt f*cking underbar film ;) 5/5
Björn
Öppningsscenen var ju helt briljant, klart mitt favoritmoment i filmen. Det fortsatte bra därifrån, ett tag. Filmens och Reynolds härligt kaxiga käftar var väldigt roligt att titta på en liten stund. Men efter ett tag blev det nästan lite mycket av det goda med alla penis-skämt. Och för en film som så självsäkert bestämt sig för att lägga en korv på såväl superhjälteklyschor som själva Marvel-studion och dess tidigare snedsteg trillar den lite väl ofta själv in på familjär superhjälteformula. Skurken, tjejen i nöd, explosivt spektakel, genretypiska comic reliefs... det kändes i slutet inte så nyskapande som jag hoppats på efter alla lovord och särskilt finalen kändes rätt trött. Lite som att man träffat hälften helt i prick men missat resten, eller helt enkelt inte riktigt fått igenom idén som man velat. 

Hursomhelst är den ändå värd en 3/5 tycker jag, däremot inte värd riktigt den hyllningsvåg den fått.
MagnusP
Snyggt gjord film. Men det är så jävla töntigt att vara "cool" hela tiden. Det var inte roligt. Det blev bara uttjatat. Och slutscenen blev precis så som man kunde ana. Så ostigt och klyschigt. Stark tvåa till filmen.
Visa fler (29)

Relaterade filmer