David Lynch - The Art Life 2016

Dokumentär
USA
90 MIN
Engelska
David Lynch - The Art Life poster

Synopsis

David Lynch tar med oss på en resa genom åren som har format honom till den unika filmskaparen han är idag.
Ditt betyg
2.6 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
David Lynch - The Art Life
Biopremiär
14 april 2017
DVD-premiär
14 augusti 2017
Digitalpremiär
14 augusti 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Njutafilms
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Henrik Blomgren

1 februari 2017 | 10:00

Ett måste för alla Lynch-fans

Vi får inga anekdoter från inspelningen av ”Mulholland Drive” eller så mycket som ett ord om den nya säsongen av ”Twin Peaks”, men att den nya David Lynch-dokumentären helt och hållet fokuserar på regissörens uppväxt gör den inte mindre fascinerande.
David Lynch är en regissör som många filmälskare håller högre än allt annat. Inte bara på grund av tv-serien ”Twin Peaks” som snart kommer tillbaka med en tredje säsong, utan också för filmer som ”Mulholland Drive” och ”Blue Velvet” som fått oräkneliga filmvetare att gruppfilosofera och jämföra anteckningar.

För även om Lynch själv identifierar sig som konstnär är det som filmare vi känner honom bäst, och ärligt talat är det inte svårt att förstå varför. Medan hans långfilmer ofta lyckats vara tillräckligt lättillgängliga för att gå hem hos en bred publik ligger hans tavlor bra mycket närmare det han gjorde innan han blev känd för den stora massan. Jag tänker till exempel på 70-talsproduktioner som ”The Grandmother", om en pojke odlar en egen farmor ur en jordhög eller ”Eraserhead”, i vilken en kvinna med gigantiska kindproteser trampar på binnikemaskar samtidigt som hon sjunger att allting är bra i himlen. 

Det är i ett sådant tematiskt landskap vi rör oss när vi efter en snart femtio år lång filmkarriär möter David Lynch i hans utomhusateljé i Los Angeles. Den 71-åriga konstnären använder hela handen för att skulptera vad som ser ut som ett vedervärdigt knyte av kött, slamsor och blåsor som han limmat fast på sin kanvas. Runt hans fötter springer hans 4-åriga dotter Lula med sina kritor. Solen skiner. 

Just den typen av konstraster har alltid varit en nyckelkomponent i Lynchs konstnärskap: oavsett om det är mörkret som lurar under ytan i den amerikanska småstadsidyllen eller den brinnande romansen i en mörk och våldsam värld. Eller hans egen persona, för den delen. För hur kan någon som är så helylle, så livfull och så spirituell frammana en så mycket svärta i sin konst?

Det är i den frågeställningen ”David Lynch – The Art Life” tar avstamp. Hans filmer och hans konst kommer uppenbarligen inte att ge oss några svar om vem han är, så varför inte gå tillbaka till hans barndom, och låta honom själv berätta om händelserna som formade honom?

”David Lynch – The Art Life” är helt och hållet Lynchs berättelse. Vi får följa honom genom den idylliska barndomen i Missoula och de besvärliga tonåren, vidare till konstskolorna, flytten till Los Angeles och arbetet med den första långfilmen. På vägen dit hinner vi besöka såväl Bob Dylan-konserter som lerpölar och bårhus. Historierna har han berättat många gånger förut, och han gör det med ett dynamiskt och poetiskt språk. 

Den 90 minuter långa monologen ackompanjeras med gamla filmklipp, fotografier och nytagna bilder från hans ateljé, men framförallt är det hans tavlor som får ta plats på filmduken. Både tavlorna och historierna läggs fram helt okommenterat och utan analys, vilket går helt i linje med Lynchs egen uppfattning om att man inte ska prata om sin konst eftersom det kan förstöra upplevelsen för betraktaren. 

De konflikter och spänningar som finns i filmen handlar framförallt om hur Lynch slits mellan olika världar, tvivlar på sig själv och försöker finna sin plats i tillvaron. Han bestämmer sig tidigt för att bli konstnär men vet inte hur eller varför, och reaktionerna från hans omgivning är inte alltid positiva. När han stolt visar för sin pappa att han sparar frukt och djurkadaver i källaren för att "se vad tiden gör med dem" får han en helt annan reaktion än vad han väntat sig. Vid ett annat tillfälle får han besök i Los Angeles under inspelningen av "Eraserhead"; Lynch är fullständigt uppslukad av sitt arbete och har aldrig varit lyckligare, men hans familj vädjar om att han ska avsluta allting och flytta hem. 

Det bjuds också på en hel del humor. Ofta av det mörkare slaget, som när Lynch berättar om flytten till Philadelphia i slutet av 60-talet. Philadephia är tydligen den vidrigaste staden i universum, kantad av död, sjukdom och galenskap. Vi får höra om kvinnan som sprang runt på alla fyra och skällde som en hund, om grannen som stank av urin och om hans konstanta rädsla för sin omgivning. Den komiska poängen är såklart att han älskade alltihop. 

Rent estetiskt är filmen betydligt mer tilltalande än någonting vi tidigare sett om Lynch. Stämningen kan i sina bästa stunder beskrivas som Lynch-lik med starka bilder, suggestiv musik och öronbedövande ljudeffekter. Ibland fungerar det riktigt bra, men andra gånger blir det tydligt att det inte är ett verk av mästaren själv – utan ett verk av hans inte fullt så begåvade elev. 

Det råder nämligen ingen tvekan om att det är Lynch-fans, eller åtminstone goda vänner till Lynch, som ligger bakom filmen. Dokumentärfilmaren Jon Nguyen gjorde en liknande (men inte alls lika bra) Lynch-dokumentär 2007 och en av filmens producenter, Sabrina S. Sutherland, står som producent för den kommande tredje säsongen av ”Twin Peaks”. 

Och kanske är det just de här vänskapsförhållandena som tar udden av vad som hade kunnat bli en fantastisk dokumentär. Jag kan nämligen inte skaka av mig känslan av att Lynch har gett det här projektet en heldag eller två för att vara schysst och eventuellt bygga lite hype inför den tredje säsongen av ”Twin Peaks”, och att det mesta sker på ren rutin utan någon verklig ambition att gå på djupet.

David Lynch brukar säga att man ska hålla mysteriet vid liv, och mysteriet David Lynch är i allra högsta grad levande även efter att eftertexterna har rullat. Att filmen är lite för tillrättalagd för sitt eget bästa är dock ingenting som hindrar den från att vara ett absolut måste för alla Lynch-fans där ute.
| 1 februari 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
2
Mannen, myten, mystiken. Ja om du vill lära känna den mytomspunna mannen ska du definitivt inte se denna linjära dokumentär. I 90 min sitter David Lynch och kedjeröker medan han svamlar om svunnen tid. Allt är monotont, från klipp till rösten av honom själv. Geni i all ära, men som filmen är vinklad, visas mer en introvert galen man som har svårt att knyta an till verkligheten, där hans nya treåriga dotter försöker nå fram?! Monoton och tråkig film som aldrig lyfter, inga svar blir besvarade och bara ännu mer frågor ställs när filmen är slut. Tyvärr en besvikelse, ge fansen lite kött på bena istället för massa svammel...betyget blir en svag 2a... aa
Läs mer