Darling 2007

”Darling” marknadsförs som en mörk societetskomedi om det glassiga livet på Stockholms finare barer och shoppinggator, en one-woman-show med en snygg, ung nykomling i spetsen. Det är bara till hälften rätt, filmen har även en manlig stjärna som är 61 år och varken bor eller klär sig lika stiligt som den bortskämda bratbruden på affischen.

Hon är kylig och ler aldrig, han är inställsam och alltför snäll. Hon säljer dyra kläder i en flashig butik, han är på provanställning för en internetleverantör. Hon föredrar shopping framför räkningar, han är desperat efter jobb. Hon har en trist kille och en halvsnygg stalker, han är frånskild men det är lugnt – frugans nye man är ju ”rätt trevlig faktiskt”. Han vill bli behövd, hon är trött på uppmärksamheten men innerst inne känner sig båda lika ensamma.

De är varandras motpoler, och det blir tydligt att de på något kosmiskt sätt är sammanlänkade redan långt innan deras vägar korsas vid en flottig McDonalds-fritös. Det tar ett tag att komma in i filmen och lära sig berättarstilen, men så snart man fattat den tragikomiska svarta humorn är det svårt att inte gilla Mikael Segerström som den fjäskiga men gulliga Bernard, eller den egenkära och blåsta Eva som Michelle Meadows gestaltar. Några av de situationer de försätter sig i ger allt från lågmäld närapå Roy Anderssonsk komik till gapskratt i publiken.

Och Johan Kling ska inte minst ha cred för att ha gjort en stilig svensk film som ser påkostad ut utan att nödvändigtvis vara det. Fotot är mycket estetiskt, och gråfiltret som de flesta filmer i detta land verkar köras igenom är borta.

Meadows och Segerström delar på dukutrymmet nästan exakt till hälften var, nyfikenheten under filmens gång hinner bli hög. Man blir glad med dem och ledsen med dem, och fast det inte finns mycket till handling ser jag ständigt fram emot nästa scen för att se vad som händer. Det blir dock tydligt att det mesta hänger på hur man väljer att avsluta berättelsen, och tyvärr är det också där det faller.

Några minuter in i filmen berättar en betydelselös karaktär om sitt misslyckade biobesök, då filmen ifråga var så långsam att till och med karaktärerna talade långsamt. Ironiskt nog är inte ”Darling” heller världens mest fartfyllda film, även om man effektivt döljer det för oss genom att lägga rapp musik i bakgrunden för de flesta scener. Det funkar. Däremot finns det inga botemedel för filmens andra brister.

”Darling” är nämligen en typisk kortfilm, där man som filmmakare inte behöver bry sig om något trivialt som karaktärsutveckling eller ett tillfredsställande slut. Uppblåst till långfilmsformat får vi en ohyggligt lång presentation av de båda huvudkaraktärerna och ett avhugget slut som lämnar ett stort antiklimax efter sig. Och även om vägen dit inte var alltför outhärdlig, kan jag inte låta bli att fundera på vad man egentligen ville berätta. Allt som allt påminner filmen mycket om Eva själv - snygg men innehållslös.