Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny 2016

Det är svårt att beskriva den känsla som strömmade genom min kropp när jag första gången såg Ang Lees "Crouching Tiger, Hidden Dragon". Som så många, ja de flesta andra hade jag aldrig sett något liknande. Den filmiska skönheten, starka historien, fantastiska skådespeleriet och inte minst de otroliga actionscenerna kombinerat med musiken. Såhär i efterhand vet jag att det är precis så grym film ska kännas - i hela kroppen. 

Att en sådan braksuccé skulle få sig en uppföljare var ingen överraskning, snarare ligger det förvånande att det inte skett förrän nu, drygt sexton år senare. "Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny" är på många sätt sin föregångare upp i dagen förutom i en viktig aspekt, det är en blek kopia.

Historien tar inte bara vid där den tidigare fick sitt tragiska slut utan vågar sig till och med på det förbjudna att skriva om sitt arv genom att ge liv till karaktärer i någon sorts konstgjord andning. I centrum står fortfarande, som titeln så skvallrar om, det magiska gröna svärd som skapade så mycket ond bråd död i "Crouching Tiger, Hidden Dragon". Den här gången försöker krigsherren Hades Dei med hjälp av en magikunnig häxa, få tag på vapnet som självklart ska förära honom evig och total makt över riket.

Kanske är det någon sorts "Game of Thrones"-frossa som inspirerat producenterna att försöka pumpa sedlar ur ett älskat kultarv men där HBO:s tv-succé och Ang Lees kultfilm kontrasterar varandra med en bokstavligt talad naken brutalitet respektive en suggestiv elegans, så hamnar regissören Woo-Ping Yuens rulle i actionfantasy-hyllan. Tvådollarshyllan för att vara specifik. Det försöks och försöks men redan inledningen sätter ribban med en okreativ takeover som ska överbrygga de sexton år av minneslucka som gått. 

Istället för en unik historia, ett gediget skådespeleri och filmisk kreativitet lutar sig "Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny" på specialeffekter och actionscener som aldrig når höjd samt en pinsam humor som får mig att undra om denna filmidé kläcktes i någons källare under en D&D-kväll överdoserad av Jolt-cola. Det saknas ett öga för detaljer som till exempel att dialogen mellan huvudkaraktärerna är på engelska medan birollerna talar mandarin, att denna engelska råkar variera från tjock australisk dialekt till någon sorts irländska tycks visa prov på en taskig casting. Och den som inte förstår att asiatisk poesi tappar något av sin glans när den översätts till engelska har helt enkelt inte insett hur malplacerat namnet "Lone Wolf" låter i en kungfu-film. 

Det kan vara så att jag är lite hård i mina ord men det är svårt att inte jämföra vad som kunde varit med det som faktiskt är. Att se hur en mästerregissörs... eller snarare mästerkreatörs (Ang Lee) verk reducerats i så många bemärkelser är frustrerande. Som egen film är "Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny" en helt acceptabel film som kombinerar en banal underhållning med relativt påkostad yta. En bra popcornrulle för hemmakvällen och så finns den ju på Netflix.