Climax 2018

Drama Skräck Musikal
Frankrike
95 MIN
Engelska
Franska
Climax poster

Synopsis

En grupp unga dans-entusiaster samlas för en tredagars bootcamp i en nedlagd internatskola ute i skogen. Under en festnatt blir de drogade och stämningen förvandlas till något hypnotiskt.
Ditt betyg
4.0 av 2 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Climax
Biopremiär
16 november 2018
DVD-premiär
30 januari 2019
Digitalpremiär
30 januari 2019
Språk
Engelska , Franska
Land
Frankrike
Distributör
Njutafilms
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Alexander Dunerfors

14 maj 2018 | 19:00

Medryckande dödsdans i en av årets mest bisarra filmer

20 dansare. En vild festnatt. En spetsad sangriabål. Vad kan gå fel? Tydligen precis allt. "Climax" är inte filmen för den som gillar handling och struktur. Det är koreograferat kaos, en dansuppvisning som flörtar med skräckthriller-genren. Och ändå på något galet vis Gaspar Noés mest lättsmälta film.
Eftertexterna kommer i början av filmen. Förtexterna kommer i mitten. Om Gaspar Noé någonsin hört några regler om filmskapande, så tänker han envist bryta mot dem som ett trotsigt barn. Han har kallats för provokativ och kontroversiell, men jag tror inte att han vill bryta tabun för chockeffektens skull. Snarare filmar han det som händer, visar det som historien kräver, och han väjer inte undan där andra regissörer hade klippt för att skona publiken. Vare sig det gäller en tio minuter lång våldtäkt i "Irreversible" eller ett samlag filmat inifrån (!) i "Love".

Om man väntar sig något lika uppseendeväckande i "Climax" kan man bli besviken. Visst finns här några scener som gör ont att se, men i övrigt handlar det mer om en psykologisk thriller. En obarmhärtig skildring av en festnatt som spårar ur allt mer, lika oförutsägbart och skruvat som Aronofskys "Mother!" - om än mer oplanerat.

Noé spelade in filmen på bara två veckor, i en enda miljö, och med mestadels amatör-skådisar (dock professionella dansare) som fick improvisera fram stora delar utan ett manus. Så kan man också göra film, tänkte han, och det blev ju verkligen en tripp. Någon karaktärsutveckling finns inte att tala om. Vi hinner bara få se korta skymtar av många unga människor, och via lösa bitar av dialog uppenbaras deras drömmar, fördomar, längtan och drifter. Alkoholen och drogerna får dem att snacka mindre, dansa mera, och tappa omdömet totalt.

Kameran följer händelserna i realtid och med långa tagningar. Jag har absolut ingenting aning om var fotografen får plats, när kameran svävar mellan kroppar på dansgolvet och vidare ut i korridorerna. Filmspråket är verkligen hypnotiserande. Olustigt och vackert som en mardröm man inte vill vakna upp från.

Budskapet, om det finns något, lämnas öppet för tolkning. "Climax" är mer performancekonst än en traditionellt berättad film. Mer till för att upplevas, precis som dans. Den väcker känslor, även om man inte alltid kan sätta ord på dem, och även om man inte alltid gillar dem. De fantastiskt duktiga och orädda dansarna är ett nöje att titta på, och jag längtar redan efter att se om filmen.

Gaspar Noé kan sälla sig till gruppen av punkiga auteurer som David Lynch eller Nicolas Winding Refn. Man kan älska dem, man kan hata dem, men man kan inte motsäga att de kör sitt eget race och bjuder publiken på något väldigt originellt och utmanande. "Climax" är inte lika våldsam, naken eller magstark som några av Noés tidigare verk. Den är oväntat lättillgänglig, men fortfarande precis så snygg och skönt skruvad som hans fans förväntar sig.
| 14 maj 2018 19:00 |