Case 39 2009

Det är en intensiv inledning som möter oss, de första 25 minuterna gott och väl skulle kunna täcka in en hel film. Emily är socialarbetaren med, som sina kolleger, alldeles för mycket att göra när hon får ett fall ovanligt knepigt fall på händerna, en familj där mycket verkar vara fel men inga bevis finns. När Emilys intuition visar sig stämma och fallet får sin dramatiska upplösning är allt frid och fröjd. Eller det skulle kunna vara om inte en timme och en kvart återstod, allt är inte vad det tills synes verkar vara och situationen blir snabbt värre. Mycket värre.

"Case 39", döpt så för den behandlar det trettionionde aktiva fallet på Emilys bord, är en ganska brutal film. Inte överväldigande, inte slasher, men behandlingen av flickan inledningsvis gör ont, käken som går helt ur led, och det blir lite blod utmed filmens gång. Sedan har vi den där scenen med flugorna som bara är rent obehaglig. På ett bra sätt, alltså.

Det är definitivt en styrka. För medans det överlag som sagt var känns mestadels harmlöst lyser det till i de där obehagliga, smått brutala, stunderna, och kombinerat med en hygglig historia och dugliga karaktärer skapas en spänning som fungerar för stunden. Med en mysfaktor. Mysrysare.

Jag gillar Renée Zellweger även om hon här inte känns som ett klockrent val, eller så hade hon känts bättre med annan personregi. Det blir för pipigt, för mesigt, i en karaktär som hade behövt mera så kallat oompf. Fast för den delen finns det ett gäng aktörer som ger henne ett bra stöd, framför allt Bradley Cooper (från "Baksmällan" och "A-Team", han är lika lätt att tycka om som Renée) och underbara Ian "Deadwood" McShane. Dessutom gör unga Jodelle Ferland, gestaltandes dottern Lilith i den problemfyllda familjen, en riktigt bra insats som mest hålls tillbaka av att karaktären ger ett förvisso vuxet men lite för brådmoget intryck. Jag älskade Jodelle i Terry Gilliams "Tideland" och känner mig trygg i tron att felet ligger hos manus och/eller regin.

"Case 39" har övernaturliga drag och det ska tilläggas att den fungerar som bäst innan den delen av dramat drar igång, att det som först målas upp känns tillräckligt äkta för att vad som kommer sen ska rubba intrycket. Trevligt nog lyckas mysryseriet hålla sig stabil genom hela spellängden.