Capone 2020

Drama Biografi Gangster
USA
103 MIN
Engelska
Capone poster

Synopsis

Efter tio år i fängelse börjar den 47-årige Al Capone lida av demens, och hemsöks av sitt våldsamma förflutna.
Ditt betyg
1.9 av 9 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Viktor Jerner

4 juni 2020 | 15:30

Friskt vågat, inget vunnet

Josh Trank, filmskaparen som jagades ur Hollywood med högafflar efter sitt praktfiasko med 2015 års "Fantastic Four", återvänder fem år senare med en beundransvärt antikommersiell film. Problemet är att bara att den inte på långa vägar lever upp till sin potential.
Redan i de inledande scenerna är det uppenbart att Trank är något väldigt spännande på spåren. Att göra en film som heter "Capone" (den gick först under namnet "Fonzo", vilket hade varit långt mer lämpligt) och i den skildra den ökända gangsterbossen (Tom Hardy) i sitt livs mest nedbrutna, ynkliga och sårbara tillstånd gränsar mellan våghalsigt och dumdristigt. Här möter vi honom nämligen under hans sista levnadsår, ett år då hans upprepade turer med syfilis tog ut sin rätt och resulterade i mindre trevliga plågor som demens och inkontinens. En människa som genom åren har höjts från verklighet till myt demystifieras till den grad att han bokstavligen bajsar ner sin vuxenblöja. 
 
Det faktum att demensen gör att titelkaraktären allt mer börjar tappa greppet om verkligheten banar stundtals väg mot kittlande surrealism och drömlogik. När de inriktningarna omfamnas helt och hållet under några enstaka sekvenser når filmen sin absoluta topp och börjar greppa tag i mig ordentligt, men bara ögonblick senare är vi tillbaka i den graå verkligheten. Med fotografen Peter Deming, frekvent kollaboratör med David Lynch, bakom kameran tänkte jag enfaldigt att den skulle våga gå hela vägen med det greppet. Tråkigt nog blev det inte så. 
 
Likaså tänkte jag också att Deming var en garanti för att filmen åtmistone skulle ha mycket att erbjuda rent visuellt. Även där hade jag fel. Bland omotiverade groteskerier, oklara berättargrepp och vilt ojämn ton är det nog filmens enskilt värsta brott, att den är så hopplöst audiovisuellt platt. Hantverket är onekligen kompetent utifrån konstens alla regler men samtidigt är allt så förbluffande ointressant och vardagligt. Bildspråket känns billigt och oinspirerat och musiken av El-P har inte ett enda minnesvärt spår. Hur det kan komma sig med dessa involverade namn kan jag knappt förmå mig att förstå. 
 
Vad i hela friden Tom Hardy håller på med förblir också ett enda stort frågetecken. När han är på topp ("Locke") tillhör han de allra bästa i sin generation men ibland har han en förmåga att fastna i någon sorts tröttsam kabuki-teater. Så blir fallet här, då han spelar över så det bara stänker om det åt alla håll. Hyggligt lyckade biroller som Linda Cardellini och Matt Dillon försöker desperat ta sina scener på allvar medan Hardy grymtar, mumlar, stökar, grisar och bajsar sig igenom filmens 103 minuter. Det känns lite som att han var den enda i rollistan som fick memot om att "Capone" i själva verket är en zombiefilm snarare än ett biografiskt drama. Det hade säkert gått att få den stilen att fungera, men i nuvarandre form är den tonmässiga kollisionen på whiplash-nivå.
 
Vare sig filmen har något att säga och i så fall vad det skulle vara, är också minst sagt grumligt. Tankeväckande paralleller kan visserligen dras till Tranks spektakulära karriärkrasch och efterföljande identitetskris men bortom det ekar det tomt under ytan. De flesta av filmens trådar mynnar inte ut i något särskilt utan förblir hängande även när eftertexterna rullar. "Capone" är med andra ord inget mer än en stundtals lovande stiluppvisning som vågar friskt utan att vinna något på det. 
| 4 juni 2020 15:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Capone
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu