Capitalism: A Love Story 2009
Dokumentär
USA
127 MIN
Engelska
Capitalism: A Love Story poster
Synopsis
Michael Moore försöker hitta orsaken till den globala ekonomiska nedgången och tar en titt på företagen och det politiska fifflet som har kulminerat i det som Moore har beskrivit som "Det största rånet i amerikas historia" - den stora överföringen av amerikanska skattebetalares pengar till privata finansinstitutioner.
Ditt betyg
3.0 av 141 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Capitalism: A Love Story
Biopremiär
DVD-premiär
5 maj 2010
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Film
Ålder
Barntillåten
Längd
Recensent
25 oktober 2009 | 14:32

Moore bjuder på förväntad underhållning

I Michael Moores senaste film riktar han luppen mot den amerikanska kapitalismen. Många av greppen och berättartekniken känns igen från hans tidigare filmer, men det något torrare ämnet, ekonomi, samt det faktum att filmen redigerats om och anpassats efter senaste finanskrisen gör resultatet mer splittrat och mindre engagerande den här gången.

Efter att ha tagit upp bristerna med USA:s vapenlagar, sjukförsäkring och krigspolitik tar sig Michael Moore nu an det allra heligaste - kapitalismen. Som vanligt är det lite som att predika för de konverterade när man som europé ser hans filmer. Det kommer ju inte som en chock för oss att man kan hitta fel i ett system som i så stor mån som möjligt bygger på en helt fri marknad utan regleringar om vad man får och inte får tjäna pengar på. Att ett totalt kapitalistiskt system inte alltid leder till rättvis konkurrens och att den bästa produkten vinner, är väl inte heller direkt sensationellt.

Men Michael Moore lyckas ändå, som vanligt, hitta en del fall som får en att bli mörkrädd. Som att företag kan ta ut livförsäkringar på sina anställda och därmed tjäna miljoner på att de dör, vilket ju inte direkt uppmanar till god personalvård. Eller att ett företag startar en ungdomsvårdsanstalt och mutar domare att döma tonåringar till tvångsvård för bagateller, så att de kan tjäna lite mer.

Moore ger sig in med sedvanlig entusiasm och blandar humoristiska små kupper med mer tårdrypande scener. Men det jag minns från både "Bowling for Columbine" och "Fahrenheit 11" var att kasten ofta var snabba och effektiva och verkligen fick skrattet att fastna i halsen medan man drogs ner i svärtan av allvaret. Den känslan uteblir i "Capitalism - A Love Story".

Visst är det sorgligt att se familjer förlora sina hem för att de lurats på oschyssta lån, men det enda sättet Moore försöker få oss att känna med dem är att visa hur de snyftar och snörvlar i kameran. Det blir för övertydligt och får mig att känna mindre sympati. En bra filmmakare kan hitta andra sätt än folk som öppet gråter för att få publiken att känna medkänsla.

Och på samma sätt så kunde hans underhållande små kupper få ha varit fler. Det är ju detta som Moore gör bäst, att utan att blinka gå fram till säkerhetsvakter på stora företag eller till självaste bossarna och med låtsas naivitet ställa de allra uppstutsigaste av frågor. Även i "Capitalism" får vi se några sådana påhitt och de är riktigt bra, som när han mitt på dagen lindar in hela Wall Street med polistejp med texten "Crime Scene".

Jag gillar också de kitschiga 50-talsbilderna i början på glada hemmafruar och stolta pappor och hur bilder på Roms imperium används med en voiceover om dagens USA. Moore börjar någonstans i efterkrigstiden när han berättar historien om hur landet antog det system man har idag. Mycket skylls på Ronald Reagan.

Det är när vi kommer fram till nutiden som filmen börjar spreta en aning. Dels pratar Moore om saker som händer pga finanskrisen, som att folk måste lämna sina hem eller förlorar sina jobb. Dels pratar han om helt andra orättvisor som att piloter tjänar alldeles för dåligt. Och han lyckas inte riktigt knyta ihop säcken i slutet så att man känner att alla de olika historierna har dragit mot samma slutsats. Dessutom känns det lite konstigt att han emellanåt har kristendomen som en slags måttstock och att han intervjuar präster som auktoriteter. Säger de att kapitalismen är dålig så är det ju bevisat, eller?

Men även om "Capitalism - A Love Story", precis som Moores andra filmer, inte är riktad mot européer så finns det alltid ett par lärdomar att dra och nya fakta att ta del av. Och även om resultatet är mindre lyckat denna gång får man mer eller mindre den underhållning man förväntar sig.