Blue Velvet (1986)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den unge Jeffrey hittar ett avklippt människoöra. Han lämnar in det till polisen, men kan inte låta bli att själv börja forska i vad som hänt. Tillsammans med Sandy, dottern till en av poliserna, dras han allt djupare in i en ondskefull härva.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BLUE VELVET

En mästerlig thriller utan dess like
30 år har gått sedan David Lynch kontroversiella deckare ”Blue Velvet” släpptes. En film som kan beskrivas på många olika sätt, bland annat som en pervers inblick i det djupaste av mörker. Men mycket har hänt i filmvärlden sedan 1986, och alla år av tortyrporr och meningslöst äckel på film har inte bara höjt ribban för chock- och skrämselfaktorn utan också gjort många av oss relativt immuna mot hemskheter på vita duken.
Frågan om ”Blue Velvet” håller än idag kan dock vara en av de enklaste frågorna jag någonsin ställt mig själv. Lynch påminner mig tidigt om att hans tidlösa mästerverk är mycket mer än något glorifierande av sex och våld. Det är en nagelbitare av högsta klass. En genreöverskriande inblick i den undre världen. En två timmars lång metaforfylld, drömlik tripp. ”Blue Velvet” är en äkta amerikansk klassiker vare sig man älskar eller hatar den. 

Efter att hans pappa hamnat på sjukhus, åker Jeffrey (Kyle MacLachlan) tillbaka till hemstaden Lumberton för att hjälpa till med familjens järnaffär. På väg hem från att ha hälsat på sin pappa på sjukhuset hittar Jeffrey ett människoöra. Han tar med sig örat i en papperspåse till polisen, som försäkrar honom att en utredning kommer ske. Men nyfikenheten Jeffrey har är obotlig och tillsammans med polisutredarens dotter Sandy (Laura Dern) sätter han igång en egen undersökning, som leder till den besvärade sångerskan Dorothy (Isabella Rossellini) och en rad intriger…

Som jag nämnde ovan så är ”Blue Velvet” en metaforfylld och drömlik resa. Här finns en massa lager av filmiskt godis för tittaren att gotta sig i. Jag vet faktiskt inte om det finns någon som öser på med så mycket metaforer i sina filmer som Lynch gör, i alla fall inte så mycket som kan leda till en massa olika tolkningar. Lynch lyckas också med den perfekta balansen få fram en hårdkokt thriller som snabbt kan växla till ett klassiskt melodrama. 

Skådespelarprestationerna är på topp. Framför allt Dennis Hopper som den ikoniska gasdrogade Frank Booth, en av filmhistoriens vidrigaste och mest skrämmande sociopater. Hopper är osympatisk och fullkomligt mästerlig i sin rolltolkning av Frank. Även Isabella Rossellini gör riktigt bra ifrån sig som den utsatte barsångerskan Dorothy. 

Jag är väl medveten om att man som tittare oftast antingen älskar eller hatar David Lynchs filmer. Personligen kan jag inte se förbi hur briljant Lynch är när jag ser en film som ”Blue Velvet”. Allt från den rika handligen och de ikoniska karaktärerna till den väldigt speciella klippningen och det fantastiska soundtracket. Det är en vackert och hemskt. En bra dröm och mardröm. Det är framförallt en sjuhelvetes åktur.
Senaste kommentarer
Filmrullen
Första David Lynch-filmen jag sett och blev ganska impad. Mycket spännande och mörk atmosfär. Bra rollpresentationer av Isabella Rossellini och Dennis Hooper. Får en fyra av mig.
Phip
Mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, lättare att ta in än Lynch debut Eraserhead. Dennis Hopper är grym! En stabil 3/5.
Wugllabang
Haha på good old blaster, hur kan man ge en tvåa till en film där Dennis Hopper inhalerar lustgas och lyssnar på Roy Orbison? Det går liksom inte.
Visa fler (16)

Veckans populära filmer

Visa fler