Blind (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter att Ingrid förlorat sin syn, har hon dragit sig tillbaka till sitt trygga hem där hon känner att hon har full kontroll tillsammans med sin man och sina tankar. Men Ingrids egentliga problem sitter i hennes huvud, där hennes rädsla och fantasi får fritt spelrum.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
3.2 av 10 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BLIND

En ny norsk ögonöppnare
Den norske regissören och manusförfattaren Eskil Vogt har tidigare stått för orden bakom Joachim Triers känsliga filmöga. Hans egen regidebut är ett ytterst tonsäkert porträtt av en kvinna som förlorat synen, men inte sina ord och sin fantasi. "Blind" öppnar våra ögon för en ny norsk regitalang som både har en egen röst och ett öga för film, vilket han gärna nyttjar för att förvilla, eller ska vi säga förblinda sin publik.
Det finns någonting ytterst klaustrofobiskt med att låta en bioduk svartna och därmed begränsa publikens intryck till ljudbilden. För en liten stund är publiken blind, famlandes i mörkret, naken inför och beroende av sin fantasi och sina sinnebilder för att tolka det som sker. 

Eskil Vogts regidebut "Blind" öppnar på detta tematiskt mycket passande vis, i huvudet på Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) som nyligen förlorat synförmågan. Vi lyssnar till hennes inre monolog som målar upp minnesbilder och försöker föreställa sig hur hennes makes nya ljusa lägenhet, där hon spenderar all sin tid, ser ut. Maken Morten (Henrik Rafaelsen) vill gärna att hon försöker komma ut lite, men Ingrid behöver inte ta sig längre än till fåtöljen vid fönstret för att hennes sinne ska sväva långt bort.

I hemmets lugna vrå är de enklaste sysslorna en stor utmaning, men i hennes skrivande blir det omöjliga möjligt. Frågan är bara vad som egentligen är sanning och fantasi. Givetvis förblir inte filmen svart. Men är de bilder vi ser verkligen sanna eller rena foster av Ingrids rädslor, fantasier och skrivande? Träffar Morten någon annan? Vem är det han skriver till när han ligger bredvid henne i sängen och jobbar? Och varför känns det som att någon iakttar henne i det tomma rummet?

Både Ellen Dorrit Petersen och svenska Vera Vitali är utmärkta i sina centrala roller. Sen är jag personligen ytterst förtjust i Henrik Rafaelsen som även är aktuell med sin roll i Ronnie Sandahls ”Svenskjävel”. Han skänker ett sådant lugn, så mycket mänsklig värme och närvaro till varje film han medverkar i, så även här. Norske Eskil Vogt som prisats för sina manus till Joachim Triers filmer "Oslo, 31 augusti" och ”Repris" regidebuterar med en nervig och sensuell film som kretsar kring det vi ser och inte kan se, kring det yttre och vårt skamliga inre, kring avstånden mellan människor och mellan våra imaginära och verkliga liv. Det är en sällsynt tonsäker och formmässigt djärv debut där det yttre, formen - speglar filmens inre på ett mycket konstnärligt vis. 

Musiken är finkänsligt komponerad, ljudbilden är ofta smygande dämpad och består ofta endast av atmosfärljud och Ingrids sköra berättarröst vilket tvingar tittaren eller lyssnaren att spetsa sina öron. Delar av filmens dialog korsklipps oerhört kreativt mellan olika personer och platser, steg för steg tills vi inte längre vet vem som talar med vem, var eller om det alls händer. Till slut är det jag själv som är blind. Bioduken svartnar och eftertexterna rullar upp. Ur högtalarna sjunger en man och kvinna ”I was blind but now I see”, jag kan inte påstå att jag känner likadant. Men det gör verkligen ingenting.
NYSKAPANDE POETISK MISÄR OM ENSAMHET!!
Ett fantastiskt norskt drama om ensamhet. Nyskapande och annorlunda film där misär varvas med glädjetjut så man både gråter och skrattar på en och samma gång. Vi följer Ingrid ( Ellen Dorrit) som blivit blind i vuxen ålder och vägrar lämna lägenheten som hon bor i med sin sambo Morten (Henrik Rafaelsen) båda känner sig ensamma i förhållandet och ingen av dem kan hantera Ingrids plötsliga sjukdom och handikapp. Hon svävar iväg i fantasier och han sexchattar i smyg. I samma rutnät följer vi den ensamma grannen Einar (Marius Kolbenstvedt) vars enda sexuella kontakt är med sig själv och sina 1000 nedladdningar av porr han runkar till flera gånger om dagen. När han springer på den nyskilda mamman Elin (Vera Vitali) som bara lever den veckan hennes dotter bor hos henne, får han hopp om att kanske få känna en kvinnas värme i verkligheten. De fyra karaktärerna vävs samman på ett finurligt sätt utan att avslöja för mycket, älskar även filmens struktur då snabba klipp bort från själva scenen läggs in, exempelvis mitt i en berättelse blir tapeterna en annan färg eller när dem sitter och fikar på café och ska ställa ner koppen är dem plötsligt på ett rullande tåg och det finns ingen plats att ställa ner koppen, sen bryts sekunden och dem är tillbaka i "verkligheten" igen:) Underbart!! Fantastisk kreativ och välspelad av alla skådespelarna. Betyget blir en stark 3a...missa inte!! AAA+
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler