BlacKkKlansman 2018

Detta är den osannolika men sanna historien om hur Ron Stallworth, en svart snut från Colorado Springs, lyckades inflitera lokala Ku Klux Klan under 1970-talet. En historia som för övrigt varit "top secret" fram tills långt in på 2000-talet.

Ron Stallworth är en ambitiös ung rookie som just blivit stadens första svarta polis. Med stort afrohår, ännu större självförtroende och näven hårt knuten i fickan, är han pepp på att göra skillnad i en värld där fördomar och hot är vardag. Snart tröttnar han på slavdagarna i polisarkivet, och kräver att få ett undercover-uppdrag. Ron får infiltrera ett föreningsmöte med kopplingar till Svarta pantrarna, som anses vara ”det största interna hotet mot USA”. Han har dock andra planer, och ringer upp lokala Ku Klux Klan för att be om ett medlemskap.

Det vore naturligtvis inte lämpligt att skicka en färgad snubbe rakt i armarna på KKK, så poliskollegan Flip får låtsas vara Ron under fysiska möten. Ron sköter fortfarande ställningarna på telefon, med sin unika förmåga att ”prata som vita gör”. Men hur länge kan charaden fortsätta? Det blir både nervkittlande och väldigt kul ju längre poliserna nästlar sig in i den hatiska organisationen.

Ron är en cool karaktär som man omedelbart gillar. Med ena foten i hos de svarta revolutionärerna och den andra i vit-makt-världen, måste han försöka lära trångsynta kollegor i kåren vilken som är den goda sidan. I huvudrollen briljerar den relativt okände John David Washington, som främst synts i tv-serien ”Ballers”. Adam Driver spelar partnern Flip, och finska stjärnan Jasper Pääkkonen har fått en obehaglig roll inom Klanen.

Regissören har valt en humoristisk ton, och driver ofta och gärna med de korkade rednecks som utgör Ku Klux Klan. Hans film innehåller hyllningar till både blaxploitation-genren och till buddy cop-komedier från förr. Men det vore inte en ”Spike Lee joint” utan ett politiskt budskap. Han missar inte sin chans att prata om polisvåld och rasism, eller ge president Donald Trump en känga. "BlacKkKlansman" blir en smärtsam påminnelse om hur lite som förändrats i USA sedan inbördeskriget fram till idag.

Gripande historier och starka bilder från verkligheten får avsluta filmen. Budskapet om att våld föder våld känns kanske rejält slitet, men Lee tänker leverera det med en redig punch.