Birdman 2014
Synopsis
En avdankad skådespelare, som en gång i tiden gjorde rollen som en ikonisk superhjälte, försöker sig på en comeback på Broadwayscenen.
Info
Originaltitel
Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)
Biopremiär
9 januari 2015
DVD-premiär
1 juni 2015
Digitalpremiär
11 maj 2015
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
11 år
Längd
En virvlande tripp
Alejandro Gonzalez Iñárritu, en av vår tids mest spännande och innovativa regissörer, har gjort en film som inte liknar någonting annat. Gunnar Rehlin längtar redan efter att se om "Birdman".
Han har gjort ”Älskade hundar”, ”21 gram”, ”Babel” och ”Biutiful”. Det är en kvartett filmer som gjort att Alejandro Iñárritu räknas som en av den nutida filmens mest spännande, innovativa och betydande regissörer. Det är också en kvartett filmer som gjort att man aldrig vet vad han ska komma med härnäst, att man alltid går för att se en av ny film av honom med vetskapen om att vad vi än trott om filmen i förväg, så kommer det vi ser att vara någonting helt annat.
Och ”Birdman”, Iñárritus första spelfilm på fyra år (han har gjort några kortfilmer sedan ”Biutiful” kom 2010) lever verkligen upp till detta. Det är en film som inte liknar någonting annat, och som både innehålls- och utseendemässigt har så många bottnar att den kommer att kräva att man ser den flera gånger för att helt kunna tillgodogöra sig den.
Handlingen är till det yttre enkel. Skådespelaren Riggan Thomson (Michael Keaton) var en gång berömd som den filmiske superhjälten Birdman. Nu har karriären gått i stå, och han satsar allt på en comeback på Broadway. Han sätter upp en pjäs baserad på Raymond Carver och spelar själv huvudrollen. När uppsättningens andre manlige skådespelare råkar ut för en olycka på scenen, ersätts denne av en ung populär skådespelare (Ed Norton), som man hoppas ska dra publik men som omedelbart börjar utmana sin äldre kollega. Med i intrigen finns också de två skådespelerskor som är med i uppsättningen (Naomi Watts och Andrea Riseborough), Thomsons agent (Zach Galifianakis), Thomsons drogberoende dotter (Emma Stone), hans ex-hustru (Amy Ryan) och en kvinnlig teaterkritiker som lovar att döda föreställningen eftersom hon hatar Thomson och allt han står för.
Ja, och så har vi förstås den stora fågelmannen som då och då dyker upp och med skrovlig stämma kommenterar det som Thomson gör. För detta är som sagt en film som inte liknar någonting annat. För skådespelaren Thomson har likt sin filmkaraktär Birdman superkrafter och kan förflytta saker och skjuta iväg kraftiga strålar. Och han kan flyga. Eller kan han det? Är det vad som sker inne i Thomsons inre som vi ser gestaltas? ”Birdman” blir en virvlande tripp där ingenting känns säkert.
Till detta bidrar att Iñárritu filmat och klippt filmen så att den ska kännas som en enda nästan två timmar lång tagning. Han löser detta genom smarta klipp, panoreringar och genom att till exempel låta en bild av en byggnad på natten ligga kvar medan det hastigt blir dag och sedan låta kameran vandra vidare. Det är vågat av Iñárritu att göra sin film på det här sättet, med det har betalat sig. Det finns ett tempo här som överträffar det mesta i till det yttre mer testosteronladdade filmer, och det känns inte sökt eller pretentiöst.
Men det krävs också bra skådespeleri för att en film som ”Birdman” ska kännas bra, och Iñárritu har gjort ett lyckokast genom att ge huvudrollen till Michael Keaton. 63 år gammal har denne det ärrade och av livet präglade utseende som karaktären ska ha, och det blir dessutom en sorts metafilm i det att Keaton en gång var en filmisk Batman och att hans karriär sedan dess aldrig riktigt nått samma höjder igen (om än inte lika djupt ner som Thomson befinner sig). Scenen där Thomson endast iförd kalsonger tvingas vandra över ett av turister proppat Times Square och ändå lyckas bibehålla någon sorts värdighet att värd att bli en klassiker.
Det lär bli Oscarnomineringar för ”Birdman”, inte minst för regi och för manlig huvudroll. Det är den värd. Den går inte upp i Sverige förrän i början av 2015, och då tänker jag se om den. Fram till dess lär jag gå och grunna på den. Och filmer som stannar kvar i huvudet så länge, de kan bara vara bra.
Gunnar Rehlin
| 27 augusti 2014 11:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Årets bästa film? Jag måste tyvärr gå emot strömmen och säga årets sämsta:( Nej kanske inte så hårt draget men fattar inte hur denna har kunnat slå omkull hela Oscars juryn för till mig var det rent trams och hjälp-ta-mig-härifrån-innan-jag-tar-livet-av-mig skräp!!
Vi följer en avdankad Hollywood superstjärna som ska spela i en Broadway uppsättning. Och den galna ensemblen och hans familj. Visst så långt är jag med, men sen är det två timmars plågeri av teater, ångest och hysterisk jazz i en chauvinistisk ålderdomskrisartad trams av fisförnäma skådespelare i en slags kuk-mätar-tävling vem som är mest sofistikerad?!
Nej fyyyy vad besviken jag är, förstod inte alls denna new age-wanne-be-woody-allen-tramset, för mig blev den osammanhängande, tråkig och meningslös. Smaken är som baken, många älskar ju den, men för mig blev det för högpresterande konst. Så av mig får den bara en tvåa...
Cast: Michael Keaton, Edward Norton, Emma Stone mfl...
AA
Michael Keaton gör sitt livs roll som en slags metaversion av sig själv då han tidigare spelat Batman och här spelat Birdman. Det är ingen lättsmält underhållning för popcorn och soffan utan mer en vacker och originell film för filmälskare som vill se något nytt. Övriga skådespelare gör också sitt bästa för att förgylla denna udda och visuellt häftiga resa.
Se den:....om du vill ge dig själv en chans att se något nytt och spännande.
Undvik den:....om du vill ha enkel underhållning och skratt-attacker.