Battle in Seattle 2007

Det är lätt att glömma bort att den globala proteströrelsen fick sitt massmediala genombrott i Seattle för tio år sedan, det bleknar lätt i jämförelse med miljonmarscherna mot Irakkriget 2003. Men så var det och skådespelaren Stuart Townsends debutfilm drar på alla växlar för att skildra WTO-kravallerna i Seattle med patos och glöd. Till stor del lyckas han också med det, "Battle in Seattle" är en förvånansvärt helgjuten debut med en imponerande skådespelarensemble framför kameran. Men visst finns det en del barnsjukdomar som letat sig in i manuset, det här är en film som kunde slipats någon vända till.

Jag hade faktiskt ingen egentlig aning om vad WTO (World Trade Organisation) stod för innan jag såg den här filmen. Och även om jag inser att det är en partsinlaga så är det en av filmens största förtjänster att den trots allt lyckas begripligöra vad protesterna handlade om. I demonstranternas ögon är det klart: varför ska profit gå före människovärde?

Vi får följa en rad karaktärer under ett fåtal dramatiska dagar under november 1999. Bland demonstrantleden är det Jay (Martin Henderson), en av ledarna för proteströrelsen som drivs av en förtvivlad ilska över världens orättvisor, Lou (Michelle Rodriguez) är en ung principfast aktivist, Django (Andre Benjamin) är en sorglös djurrättsvän som skämtar och sjunger under sin färggranna hippiemössa och slutligen Sam (Jennifer Carpenter) som är en ambitiös ung jurist som börjar tvivla när de fredliga protesterna spårar ur.

De har planerat en aktion mot WTO-kongressen under sex månader och med hjälp av hundratals frivilliga sätter de, för en stund, käppar i hjulen för den globala handelsorganisationen. Till en början går det bra, demonstrationerna runt om i staden är fredliga och effektiva, men snart tar våldet vid och övertända kravallpoliser drabbar samman med extrema aktivister. Det är obehagligt att se och det blir inte lättare när Townsend klipper in dokumentära bilder från polisens insats när de sparkar och slår på liggande och försvarslösa demonstranter.

Samtidigt får vi följa några karaktärer på den andra sidan, till exempel polisen Dale (Woody Harrelson) och hans gravida fru Ella (Charlize Theron). De ser mest av allt fram emot att få möte deras ofödda barn men dras båda in i en tragisk våldsspiral när kravallerna eskalerar och tvingas ifrågasätta sina övertygelser. Till sist har vi den bekymrade borgmästaren Jim Tobin (Ray Liotta) som suckar allt djupare ju mer Seattle börjar likna en krigszon.

Ironiskt nog är det inte aktivisternas berättelser som är effektivast. Nej, det är Woody Harrelsons polis som ger de testosteronstinna kravallpoliserna ett mänskligt ansikte samtidigt som han drabbas av en ofattbar sorg. Han är också den som lyckas göra något med sin roll till skillnad från till exempel Ray Liotta som mest går runt med rynkad panna och suckar. Aktivisterna å andra sidan blir aldrig riktigt personer av kött och blod, även om skådespelarna gör sitt bästa.

Men Townsend lyckas pricka rätt där det behövs som mest. ”Battle in Seattle” skildrar både hoppet och hopplösheten som kravallerna för med sig. Det är en film som mest av allt hyllar de som stod upp mot övermakten och de som fortfarande gör det. Men samtidigt: när dammet lagt sig var Seattle inte samma stad som tidigare, men hade något egentligen förändrats?