Bakom stängda dörrar (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När franskläraren Germain ser begåvningen i sin unge elev Claude, har han ingen aning om vad som väntar. Claude har fått som skrivuppgift att göra en kortare redogörelse om vad som hänt i helgen, men lämnar in en längre berättelse om en klasskamrats familjeliv med pikanta detaljer. Även om Germain inser det olämpliga, blir han så fascinerad av avslutningen "fortsättning följer" att han låter sin elev hållas. Men när Claudes fortsatta djupdykning i klasskamratens familjeliv börjar ta allt underligare former övergår lärarens fascination i skräck.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BAKOM STäNGDA DöRRAR

Skräckblandad fransk förtjusning
Det blir riktigt obehaglig vardagsdramatik med torr, subtil humor och träffsäkra repliker när fransmannen Francois Ozon skildrar livet bakom stängda dörrar. Det är välspelat och väldigt nervpirrande och som publik har man ingen aning om vad som väntar bakom nästa hörn, vilket gör det hela än mer spännande.

Claude Garcia är en ung kille som i skolan skriver en uppsats om sin vän Raphaels familj. Hans fransklärare Germain blir förvånad men också fascinerad av det uttrycksfulla språket och intressanta ämnesvalet och uppmuntrar sin unge adept att fortsätta, vilket Claude gör. Avslöjandena blir allt intimare och utan att förtälja var verkligheten slutar och fantasin tar vid väcker historierna ett begär i Germain som bara vill veta mer. Samtidigt börjar en oro gro hos hans hustru Jeanne, för vem är det egentligen som lär vem en läxa?

Det handlar alltså om en inte helt sund relation lärare och elev emellan. Båda saknar de något i livet och hjälper den andre att fylla tomrummet. En frustrerande stämning av både behag och fasa byggs effektivt upp i filmen och jag är ganska snart beredd på vad som helst. Claude är en charmig liten sak, med knipsluga ögon och ett seriemördarleende, men på samma gång verkar han bara vilsen, ledsen och otroligt ensam. Kommer han hugga eller krypa intill? Jag vet inte och det är ovissheten som gör det så laddat. 

Det är verkligen välspelat. Både Ernst Umhauer (som Claude) och Fabrice Luchini (som Germain) är så inne i sina karaktärer att även när det kanske någon gång svänger lite väl otroligt i berättelsen så blir det fullt trovärdigt tack vare dem, men också de andra personerna som alla till minsta biroll gör mycket övertygande prestationer.

Manuset är briljant. Gränserna mellan verklighet och fantasi suddas inte bara ut i de korta anekdoterna som Claude skriver åt sin lärare och som spelas upp för oss, det blir också desto luddigare struktur i filmen, vilket jag personligen uppskattar. När Germain till exempel kliver in i berättelsen som reciteras av Claude och på plats så att säga rättar hans text blir det väldigt intressant. Det handlar mycket om skrivande, litteratur och berättande överlag, men i filmmediets format har Francois Ozon verkligen förvandlat orden till rörliga bilder på ett ytterst skickligt sätt. Tempot är intensivt från första början, det är fint foto och snygga klipp som förstärker förvirringen, fast också humorn och framförallt den successivt ökande dramatiken.

Filmen öppnar stängda dörrar och ger oss en inblick i vad som sker där innanför, eller vad som skulle kunna ske. Den voyeuristiska lusten som Claude väcker, inte bara hos sin lärare utan också i mig som åskådare är både provocerande men även aningen upphetsande och trots att jag kanske inte köper precis allt så vinner "Bakom stängda dörrar" på sitt fantastiska manus med en skön touch av Woody Allen och det krypande obehaget det föder, och som i sina bästa stunder skulle få Hitchcock att frusta av förtjusning.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
monu
Varför har man inte hört talas om den här filmen? Sevärd, framförallt för att den inte har någon offermentalitet. Intelligent intrig på flera plan. Gillar den. Suveräna skådespelare.
Gustaf
En av årets vassaste filmer och Ozons kanske mest geniala prestation som auteur. Luchini och Umhauer levererar den bästa personkemin på länge. Två stora tummar upp.
Gomer Pyle
Jag ser väl inte överdrivet mycket fransk film. Och efter att ha sett den här kan jag inte påstå att jag fick någon mersmak heller. Det här var då bedrövligt tråkigt och ointressant. Kom att tänka på den hemska Woody Allen när jag såg denna, tyckte det påminde om hans stil. Sen håller jag med Brent angående Kristin Scott Thomas. Hon är allt som oftast lysande, men här är hon helt bortkastad i en slätstruken roll. 0/5
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler