Babyteeth 2019

Plötsligt händer det. Man går in i en biosalong utan förväntningar och kommer ut golvad, storgråtande, fast med ett leende på läpparna, och med hjärtat in- och utvänt av alla känslor.

 

Cancersjuka Milla är 16 år. Hon går i skolan och spelar instrument, men är egentligen rätt likgiltig inför det faktum att hon inte har mycket kvar av livet. En dag möter hon den destruktiva missbrukaren Moses och finner plötsligt en anledning att fortsätta leva lite till.

 

”Babyteeth” är ett drama om livet, döden och om missbruk som ett sätt att överleva. Det handlar om en familj som hålls ihop av ett trauma, men det är också helt enkelt en film om pirr i magen, om en försiktig förälskelse, som utvecklas till den extremt drabbande första kärleken. Och den kan inte drabba hårdare än så här, när den möjligen också kommer bli den enda.

 

Långfilmsdebuterande regissören Shannon Murphy ger med ömhet och humor liv till stora känslor. Hon tolkar intill perfektion det välskrivna och underhållande manuset av Rita Kalnejais. Det mesta skulle i andra händer ha kunnat bli för mycket eller helt fel, men blir så helt rätt här. Detta tack vare att Murphy och Kaljenais aldrig går över gränsen till det sentimentala och överdrivet vemodiga. De använder torr humor för att lätta på trycket, utan att någonsin beröva filmen dess mer berörande partier. I många andra liknande dramatiseringar görs cancer till det centrala, det som det andra kretsar kring. Här handlar det givetvis också om sjukdomen, men det är livet, det som fortfarande levs, som är i fokus.

 

Ben Mendelsohn (”Bloodline”) och Eddie Davis (”The Babadook”, 2014), två av Australiens bästa skådespelare spelar här Millas förtvivlade föräldrar. Båda har egna problem att tampas med, samtidigt som de kämpar för att hålla ihop sin trasiga familj. Mendelsohn och Davis balanserar frustration och sorg med den starka kärleken till ett barn, som är på väg att lämna dem. Och som förälder är det omöjligt att inte gripas av deras tafatta försök att bibehålla en normalitet, när inget längre är ens i närheten av normalt. De två är lysande i detta, samtidigt som ändå Eliza Scanlen (”Sharp objects”) i rollen som Milla överglänser dem båda. Detta är utan tvekan hennes film. Hon är innerlig och bubblande och det riktigt skvätter om hennes energi. Hon är vissa stunder skör som en fjäril, sjuk och svag, medan hon i andra känns närmast odödlig på ett tonårstrotsigt manér. Som yrvädret och hennes kärleksintresse, och samtidigt historiens katalysator Moses, ser vi Toby Wallace, som också han övertygar starkt.

 

”Babyteeth” är möjligen något för lång, och ibland hade jag önskat att jag fått landa lite mer i vissa scener, istället för att hela tiden så raskt rusa vidare till nästa. Men de är petitesser i sammanhanget. I det stora hela är detta en gripande och härligt dråplig hyllning till livet, till både det vackra och fula i det. Samtidigt som det handlar om tunga ämnen, är ”Babyteeth” en lekfull film med glimten i ögat. Färgerna går i ljusa pasteller och tonen överlag är sådär motsägelsefullt solig och rent ljuvlig.

 

I den vackra och överväldigande, men ändå finstämt känslofulla finalen lyckas jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag bölar som ett barn de sista 20 minuterna och kan inte sluta förrän ett bra tag efteråt. Det här är ett roligt och ömsint porträtt av ett ungt liv, när döden för tidigt kommit för att knacka på. Se den!