Away We Go 2009

Drama Komedi
USA
97 MIN
Engelska
Away We Go poster

Synopsis

När Burt och Verona upptäcker att de väntar barn, får de panik. De hatar den lilla staden där de bor och nu när Burts föräldrar tänker flytta har de inte någon som kan avlasta dem. De beger sig iväg på jakt efter den perfekta platsen att slå sig ner på. På vägen besöker de en rad släktingar och gamla vänner som visar Burt och Verona de mest osannolika ställen som får dem att inse att det enda de behöver för att hitta hem är varandra.
Ditt betyg
3.1 av 163 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Away We Go
Biopremiär
27 november 2009
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Film
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Lotta Zachrisson

17 september 2009 | 17:03

En annorlunda roadmovie

Med "Away We Go" har "Revolutionary Road"-regissören Sam Mendes tagit ett stort steg in i indiegenren. Det är en småmysig, delvis rolig och bitvis allvarlig feelgood-film som ändå är långt ifrån det bästa han har gjort.

Efter filmer som "American Beauty", "Road to Perdition" och "Revolutionary Road", alla med riktigt stora namn i huvudrollerna, har regissören Sam Mendes den här gången valt att ge sig på ett mer alternativt projekt.

"Away We Go" är en annorlunda roadmovie. Paret Burt (John Krasinski från "The Office") och Verona (Maya Rudolph i "Saturday Night Live") ska ha barn, men efter att hans föräldrar valt att flytta till Belgien precis innan barnet ska födas ser de ingen anledning att stanna där de bor nu, i ett ruckigt barackliknande hus med delvis övertäckta fönster och el som kommer och går. De ger sig iväg till olika städer där de har bekanta, för att se var de vill låta sitt barn växa upp. På varje plats får vi lära känna olika karaktärer som alla har sina problem - till exempel tvåbarnsmamman Lily (Allison Janney) som gillar att håna sina barn öppet och hippieparet LN (Maggie Gyllenhaal) och Roderick (Josh Hamilton) som har en aningen alternativ syn på barnuppfostran. Verona och Burt blir mer och mer disillusionerade över att hitta den perfekta platsen, eller för den delen några andra föräldrar att se upp till.

I grund och botten är "Away We Go" ett drama, men det finns många dråpliga situationer att skratta till. Framför allt är det ändå Burt och Veronas karaktärer vi får lära känna med alla deras udda personlighetsdrag. Burt pratar gärna om sin flickväns vagina och förställer sin röst som försäkringsförsäljare för att haffa fler kunder, medan Verona tycker att de är riktiga "fuck ups" som inte har en mer ordnad situation när de är 30+ och ska ha barn, och som inte riktigt ha bearbetat sina föräldrars död tio år tidigare.

Huvudpersonernas förhållande är otroligt vardagligt, men hela tiden väldigt gulligt. Galenskaperna och dramorna får de olika familjerna de träffar stå för och även om det finns mycket roligt här så känns de ibland lite väl mycket som karikatyrer. Speciellt LN som ammar sina halvstora barn och tycker att det är helt naturligt att föräldrarna har sex i samma rum som barnen sover. Att Verona och Burt någonsin trodde att de här olika föräldrarna skulle vara bra förebilder och en anledning till att byta stad känns lite väl naivt. Aningen orealistiskt eller kanske bara sorgligt är ju också det faktum att de inte verkar ha några nära och kära förutom Burts föräldrar i orten där de bor.

Mendes är ju känd för att porträttera det neurotiska och sjuka i den vanliga amerikanska vardagen och det är förstås vad en stor del av "Away We Go" går ut på. Men nyanserna från till exempel "American Beauty", där även karaktärerna man inte gillar går att förstå sig på, saknas här. Antingen är paren genomsympatiska med en hint av personlig tragedi i bagaget, vilket bjuder på en del fina scener - eller så är de bortom all reson och fungerar då mest som komiska inslag.

Att inte låta Thomas Newman, som gjort musiken till alla Mendes-filmer sedan "American Beauty", få uppdraget även denna gång kan nog ha varit bra eftersom soundtracket i de tidigare filmerna liknar varandra lite för mycket. Men att istället låta Nick Drake-kopian Alexi Murdochs låtar dyka upp hela tiden känns alldeles för indie-pretentiöst och är rätt störande.

På det hela taget finns det mycket värme och humor som gör "Away We Go" väl värd att se, men det finns också många bitar som kunde ha finslipats lite mer.

| 17 september 2009 17:03 |