Apflickorna (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Kontrollerade Emma träffar den spännande Cassandra i ridhuset. Mellan voltigeträningar bildar de en otippad duo som ständigt utmanar och tävlar mot varandra. De testar gränser, bryter regler och Emma, som inte kan motstå den berusande känslan av att ha full kontroll, kämpar för att lära sig det nya farliga spelet – ett spel Cassandra är mästare i.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: APFLICKORNA

En unik och obehaglig debut
Svensk film har ett envist, ganska oförtjänt dåligt rykte där folk gärna hakar upp sig på tama buskiskomedier och polisrullar. Men långfilmsdebuterande Lisa Aschans ”Apflickorna” är ett bevis på att det fortfarande finns blågula filmskapare med något att berätta och ger oss en unik, intressant och spännande historia.

Tonåriga Emma (Mathilda Paradeiser) är ett kontrollfreak med målet att bli mästare inom voltige, en ridsport där man utför gymnastiska övningar på en galopperande häst. När hon ansluter sig till en lokal voltigegrupp träffar hon den utmanande Cassandra (Linda Molin) som ständigt testar gränser och bryter regler. De inleder en trevande relation där de kämpar för att inte hamna i underläge medan Emmas lillasyster alldeles för tidigt söker sig till vuxenlivet.

”Apflickorna” är inte en film för alla. Den är tyst, långsam och väldigt subtil. Ändå undviker den fällorna många tunga, pretentiösa filmer ofta hamnar i. Den är rak, ärlig och de dramatiska tystnaderna känns för en gångs skull trovärdiga och motiverade. Den udda atmosfären och bristen på kommunikation bottnar i en förvirrad osäkerhet alla som minns sina tonår kan känna igen sig i. Strävan efter att hitta sig själv, sin identitet, sexualitet och styrka.

Det är en film som tvingar en att tänka. Det finns många lager av känslor och metaforer och filmen växlar galant mellan svart humor, psykologiskt drama och – lite oväntat – västern. Det är en film om unga kvinnor helt avskalad från några som helst tjejfilmsklyschor. Snarare tvärtom, så de beter de sig så villrådigt och uppkäftigt som jämnåriga pojkar ofta gör på film. De super, leker med vapen och behandlar en kärlekskrank uppvaktare med största respektlöshet.

Aschan har ett spännande bildspråk som påminner om både Michael Haneke och Ruben Östlund. Det är en obehaglig stämning rakt igenom, speciellt när Emmas lillasyster på tok för tidigt börjar utforska sin sexualitet och får för sig att förföra sin äldre kusin. Unga Isabella Lindquist är en magnifik naturbegåvning i rollen, en barnskådespelerska med samma potential som en ung Drew Barrymore eller Christina Ricci. Samma gäller debutanterna Paradeiser och Molin som med lågmält, subtilt spel träffsäkert skapar karaktärer vars tillvaro man otryggt vaggas in i.

Det är inte svårt att förstå att filmen hyllats och prisats på utländska festivaler. I Sverige lär den tyvärr missas av många som misstar den för ännu en deprimerande, pretentiös lågbudgetfilm. Men den här är något alldeles speciellt och extra. Och de debuterande namnen både bakom och framför kameran är definitivt kvinnor vi kommer att få se och höra om igen. En av årets bästa och mest spännande debuter.

Senaste kommentarer
Filmrullen
Okej, jag tror att det svenska filmåret 2011 måste ha fått någon slags förkylning om denna film vann priset för Bästa film (!?) på Guldbaggegalan. Tyckte den inte var något vidare på nivå att vinna ett sådant pris. Jovisst visar debutanten (på den punkten är jag kanske lite imponerad) Aschan en viss expertis på vissa få stunder under filmens 80 minuter. Men slutet får det hela att sjunka rejält. Den verkar då närmast hemmagjord, och får en tvåa.
16603-0
håller samma klass som filmen Teeth, 1 av 100
Wugllabang
För att medans kritikerna älskar den så är den allmänt hatad av publik. Den förtjänar ju lägre i mitt tycke.
Visa fler (14)

Veckans populära filmer

Visa fler