Anyone But You 2023

Först var det 80-talets John Hughes som med filmer som ”Some Kind of Wonderful” och ”Pretty in Pink” visade hur trånande förälskelser bäst upplevs på bio. Sedan kom romcomens guldera på 90-talet med ett brett utbud av lättsmälta berättelser som ”10 orsaker att hata dig”, ”Hur man blir av med en kille på 10 dagar” och ”Never Been Kissed”. Åren efter finanskrisen suktade alla efter lite lyckliga happily-ever-after-sagor, vilket troligen förde med sig denna våg av romantiska komedier.

 

En del titlar kvalade in i filmhistorien med legendariska orgasmscener och nyskapande tolkningar av Shakespeare, medan andra inte överlevt tidens tand lika väl (som den där ”den fula tjejen/ankungen” tar av sig glasögonen och därmed förvandlas till skolans IT-girl).

 

Men vad alla dessa filmer gjort är att tillsammans skapa grunden för hur en välgjord romcom ska smaka. Och några av dess ingredienser är: storslagna bröllop, heta dansscener, pinsamma nakenchocker, hångel i trånga duschkabiner, frieri på offentliga platser och avslutningsvis – the grand gesture. Samtliga inslag återses i ”Anyone but you”, men i en lika slätstruken form som filmens menlösa titel och lika blekta som skådespelarensemblens tänder.

 

Bea (Sydney Sweeney) och Ben (Glen Powell) möts av en slump på ett café. Ett möte som sedermera spontant övergår i ett klassiskt montage, eller det vill säga en lång promenad, en härligt hemlagad middag, massa fniss och pirrigt hångel. Dock, i klassisk romcom-anda, sker ett missförstånd som sätter deras nyvunna romans på spel. Vad som kunde varit ett hett one night stand och början på ett happily-ever-after blir i stället ett surt minne. Tills hela två år senare då de springer på varandra igen. Bens bästa kompis syster ska nämligen gifta sig med Beas storasyster och de är båda bjudna på bröllopet i… Australien! Såklart, så vi har en anledning att se samtliga skådisar i cykelbyxor a.k.a ”hikingkläder” och blommiga bikinis.

 

På ytan har den allt man kan begära, men en bitter eftersmak uppstår relativt omgående. Karaktärerna har inget djup. Allt vi får veta om Ben är att han flyger mycket i jobbet och troligen snortat en del kokain. Beas ”komplicerade” liv består i huruvida hon ska hoppa av juristlinjen eller inte för att sedan i lugn och ro (troligen på bekostnad av sina rika föräldrar) kunna bestämma sig för vad hon vill göra i stället. Helt oklart vad eftersom hon har noll intressen.

 

En märklig detalj är också att Natasha Bedingfields ”Unwritten” är filmens ledmotiv och Bens trygghetslåt. Jag gissar att någon känner någon som känner… Natasha.

 

Skådespelarensemblen är också handplockad ur 1994 års sommarnummer av valfritt modemagasin då samtliga är supersmala, supervältränade och alldeles lagom solariebruna. Den kamp för en bredare kroppsrepresentation som förts de senaste 30 åren är som bortblåst (eller bortfönad kanske). Lägg till en ”pinsam” scen där Bea tvingas blåsa bort en fläck på sina jeans med hjälp av torken på en offentlig toalett, ett märkligt inslag där Bea och Ben provar ut olika sätt att tafsa på varandras röv och en skön övre-medelklassbubbla i form av lyxiga yachts-turer, dyra bilar samt en strid ström av champagne och du har essensen av denna ”moderna” romcom.  

 

Vi kan absolut gott unna oss lite verklighetsflykt mellan varven och en revival av romcomen är väl på sin plats, men jag väntar fortfarande på den som för genren in i 2020-talet. För i likhet med ”No Hard Feelings” är ”Anyone but You” mer en kopia på halvvärdiga förlagor än välskrivna original och varken karaktärer eller humorn är särskilt uppdaterad.

 

Jag hoppas nästa gång se något mer engagerat, välspelat och underfundigt. Kanske till och med en romcom i en miljö bortom nyrenoverade villor och första-klass-flyg.