Antichrist (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett gift par förlorar sin lille son, varpå frun drabbas av fruktansvärd panikångest. Maken är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla nära och kära, försöker de tillsammans brottas med hennes våndor, på platsen där ångesten upplevs som starkast: Eden, en övergiven stuga mitt i skogen. Den terapeutiska kampen utvecklas till ett krig mellan könen. Hennes demoner finns i de båda och inte ens han kommer undan naturens skoningslösa inneboende ondska och brutalitet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ANTICHRIST

Vidrig och vacker konstskräckis
Att von Triers ångestfyllda skräckfilm skulle chockera var knappast oväntat, men att den egensinnige dansken skulle göra outhärdlig tortyrporr var nog att ta det hela lite för långt.

Först och främst: "Antichrist" kan vara den mest svårrecenserade film jag någonsin genomlidit. Här finns bilder som är det vidrigaste jag sett på bioduk men också ett knippe fantastiska scener som kommer att stanna med mig länge.  Kalla det hatkärlek eller vad du vill men mest av allt är det enormt frustrerande att von Trier envisas med att provocera sin publik till den grad att det stundtals blir ofrivillig parodi av hela spektaklet.

Filmens prolog, där ett par har sex samtidigt som deras unge son ramlar ut från fönstret och störtar mot sin död, är makalöst vackert filmad. Det svartvita fotot, blandat med fallande snöflingor och ond bråd död i slow motion är von Trier på sitt allra mest poetiska humör. Paret, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, blir naturligtvis utom sig av sorg när de inser vad som hänt och beslutar sig för att resa till deras ensligt belägna stuga, lämpligt döpt till Eden, för att bearbeta förlusten. Det dröjer inte länge innan sörjandet övergår i en destruktiv våldsspiral som får allt mer absurda proportioner tills det slutligen blir bokstavligen outhärdligt att se på.

Men vägen dit är en annan sak, till en början byggs stämningar upp på ett sätt som liknar old school-talsklassiker som "The Shining" och "Psycho", allt mästerligt fotat av Anthony Dod Mantle ("Slumdog Millionaire"). När paret kommer till skogen där deras stuga är belägen staplas den ena närmast magiska scenen på den andra. Här finns en drömscen där Charlotte Gainsbourg vandrar genom en dimmig skog som ser ut att vara hämtad från en 1600-talsmålning, ett olycksbådande fält av ormbunkar och den vackert belägna stugan som ramas in av vinande ekar.  Under de här stunderna är jag beredd att förlåta den stundtals konstruerade dialogen och de pseudomystiska teorier om kvinnans natur som von Trier förtjust låter ta allt större plats i historien.

Och så kommer den avslutande akten då filmen exploderar i en orgie av sällsynt råa våldshandlingar. Här tappar "Antichrist" allt det den så omsorgsfullt byggt upp och förvandlas till sadistisk tortyrporr som får Saw-filmerna att blekna. Vi pratar avklippta blodiga könsorgan i närbild, en blodig ejakulation och krossade skrev. Under pressvisningen hörs spridda hånskratt i de allra mest bisarra partierna och en person reser sig upp och går vilket inte hör till vanligheterna i sammanhanget. Själv klarade jag inte av att behålla blicken på duken under de allra våldsammaste stunderna.

Jag vet ärligt talat inte om von Trier gjort den ultimata konstskräckfilmen eller sin karriärs största misstag. Det enda jag vet är att filmkritiker över hela världen kommer att bli lika förvirrade som jag och att bakom dessa outhärdliga tortyrscener och förvirrade utläggningar om den mystiska kvinnan döljer sig embryot till något som skulle ha kunnat ha blivit en modern klassiker.

Kriget mellan man och kvinna
Det är slående hur få regissören som på allvar använder film för att utforska egna neuroser. I andra konstnärliga fält brukar alltid upphovshenen ofta lysa igenom. Lars von Trier är undantaget. I Antichrist dras kriget mellan mannen och kvinnan, som representanter för det rationella och emotionella, till sin spets. Lars von Trier är ytterligheternas man. I Antichrist löper han hela linan ut. I den icke namngivna kvinnliga huvdrollen ser vi Charlotte Gainsburg kriga mot sina demoner som i ingen annan film. I inledningsscenen ser vi hur paret förlorat sin son, pga av de helt sugs upp av sin egen lust. Passionen övermannar dem vilket får katastrofala konsekvenser - deras son dör. Under av resten av filmen följer vi hur Charlotte Gainsburgs karaktär bryts sönder och samman av skuldkänslor. Hennes man William Dafoe tar på sig uppdraget att läka henne. Den dikotomi som är så tydlig i von Triers filmer, där kvinnan är den emotionella känslostyrda och mannen är det rationella kontrollerade dras till sin spets i denna film. Tidigare har jag blivit lika hänförd som irriterad på hans kvinnoporträtt. Problemet är inte att de är mångbottnade eller komplexa, problemet är att de alltid är just känslostyrda, vilket är den traditionella kvinnliga positionen. I Antichrist är polariseringen dragen så långt att det funkar. Här är det ett likvärdigt krig mellan man och kvinna, känslor och rationalitet. Som idéfilm tycker jag här att von Triers bästa, just på grund av att den tydliggör hela hans grundrepertoar. Upptrappningen under de två första akterna funkar bäst. Rationella Herr Dafoe kommer fram till att det bästa för att möta och lösa upp Gainsburgs ångest är att besöka den ultimata smärtpunkten, den plats som är mest laddad - en stuga i skogen som kallas Eden. Väl på plats fortsätter Dafoe att utmana och föra Gainsburg genom sina egenhändigt komponerande ångestläkemetod. Inte alltid med bästa framgång. Fotot tillåter sig här att göra närmast poetiska utsvävningar, vi får följa Gainsburg i drömlika skogsvandringar månskenet, och möta en rolig och illusionsbrytande talande räv. (Ja, kan inte tänkta mig att den har en annan funktion än att bryta det filmiska kontraktet mellan åskådare och regissör). Tyvärr faller filmen på eget von Trierskt grepp i sista akten, då hans tortyrporr får motsatt verkan än vad jag tror är syftet. Scenerna är så grova att de upphör att chocka och utmana och får en nästan komisk effekt. Synd, hade han balanserat könskriget hela vägen till slut hade det varit ett mästerverk.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Film
Jag tackar för tipset min vän! Ska försöka beta av den imorgon.
Wugllabang
Dogville är verkligen ett måste! En av de mest ambitiösa och intressanta filmerna på 2000-talet.
Film
"Pust" Detta var en tung jäkel till film som jag inte kommer glömma i första taget, en stark fyra blir betyget och jag ser gärna mer av Lars Von Triers filmer!
Visa fler (33)

Veckans populära filmer

Visa fler