Amanda Knox (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Amanda Knox" går bakom rubrikerna för att skildra relationen mellan true crime-tragedi, rättvisa och underhållning. Var hon en kallblodig mördare eller en naiv utbytesstudent fångad i en mardröm? 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: AMANDA KNOX

Fascinerande om dualitet, sensationalism och ond bråd död
Regissörerna Rod Blackhurst och Brian McGinn lyckas med bara 92 minuter till förfogande väva ihop en uppslukande true crime-berättelse med svidande samhällskritik och tankeväckande dualitet.
Filmen inleder med en långsam kameraåkning mot ett litet hus i den pittoreska italienska staden Perugia. Det är en nästan paradisliknande plats, och det är till en början svårt att föreställa sig att det var där som den 21-åriga brittiska utbytesstudenten Meredith Kerscher brutalt knivhöggs till döds för drygt nio år sedan. Men även på de mest inbjudande av platser finns det mörker, och kontrasten i det är onekligen djupt fascinerande. Det verkar resten av världen också ha tyckt, för utredningen av mordet blev en global medial cirkus av sällan skådat slag. 

Men fokus i den här dokumentären ligger inte på offret, utan som titeln vittnar om är det berättelsen om den länge huvudmisstänkta Amanda Knox, Kerschers jämnåriga rumskamrat från USA, som vi primärt får ta del av. Knox satt i italienskt fängelse i hela fyra år innan hon och hennes dåvarande pojkvän Raffaele Sollecito släpptes fria efter ett antal överklaganden, ett resultat som väckte väldigt blandade känslor hos de andra involverade parterna. 

"Either I am a psychopath in sheep's clothing, or I am you" säger Knox till oss i publiken tidigt i dokumentären, och det inkapslar verkligen en av dess allra starkaste sidor. Antingen så ser vi en beräknande och kallblodig mördare framför oss, eller så är hon den ultimata representationen av hur man som fel person på fel plats vid fel tidpunkt kan hamna i en Hitchcockiansk mardröm. Oavsett vilket av alternativen man tror ligger närmast sanningen är den en obekväm position att ha, men obekväm på ett ytterst positivt sätt. Kollisionen mellan de två perspektiven ger berättelsen emotionellt djup och väcker intressanta frågor.

Filmen skildrar även två andra huvudspelare i Kerscher-fallet; det italienska rättsväsendet och internationell media. Det förstnämnda representeras främst av huvudåklagaren Giuliano Mignini och det sistnämnda av Daily Mail-journalisten Nick Pisa. Genom intervjuer med dessa två och andra får vi en tydligt bild av en oändligt problematisk och stundtals inkompetent utredning, samt pressens konstanta försök att karaktärsmörda Knox och Sollecito. Knepen som båda lägren använde är så fula och oetiska att man stundtals häpnar.

Både Mignini och Pisa försvarar sitt agerande på nästan surrealistiskt sätt, vilket ibland gör att man drar slutsatsen att det måste vara förhöjd fiktion man tittar på. Mignini jämför sig själv med sin idol Sherlock Holmes och berättar hur mycket han njöt av sin "helgonstatus" i Perugia, medan Pisa tycker att det är "lika skönt som att ha sex" att pumpa ut sensationalistiska löpsedlar. Det låter som ett skämt, men det är det inte, det är verklighet. Blackhurst och McGinn tar några steg tillbaka, observerar och låter dem skjuta sig själva i fötterna på episkt vis. 

Det problematiska agerandet hos Knoxs motståndare gör dock inte henne själv till oskyldig men om man värdesätter rättssäkerhet i samhället så var en friande dom det enda vettiga med så pass mycket rimligt tvivel och fulspel. Filmskaparna lämnar gott om utrymme för alla att bilda sina egna uppfattningar om Knoxs roll i det hela, men man bör akta sig för fällan som så många andra trampat i. Visst, Knox är "annorlunda", hon agerade irrationellt under enorm press och kan lätt uppfattas som känslokall, men det gör henne inte till en mördare. "These are my eyes, they are not objective evidence" säger hon vid ett tillfälle, vilket träffade mig riktigt hårt. Intervjuerna med henne är utan tvekan dokumentärens enskilt starkaste kort. 

Allt detta ryms i denna ynka 92 minuter långa krutdurk till film som är lika narrativt fascinerande som estetiskt tillfredställande. Blackhurst står själv för fotot och det nyfilmade materialet är så pass snyggt att det kan utmana många av de Hollywood-produktioner som går upp på bio. Detta kombineras nästintill sömlöst med arkivmaterial och påkostade animationer (titelsekvensen!) och resultatet känns som en relativt komplett bild av fallet. 

Med längre true crime-pärlor som "Making a Murderer" och "The Jinx" färskt i minnet finns det dock aspekter som man hade velat veta ännu mer om här. En matigare miniserie-version hade exempelvis kunnat ge mer utrymme åt offret och även Rudy Guede, som nu avtjänar sitt 16-åriga straff för dådet. Men det här är inte filmen om dem, det här är filmen om Amanda Knox och hennes resa. En fenomenal sådan, dessutom.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!

Veckans populära filmer

Visa fler