Allegiant (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter de omvälvande insikterna i ”Insurgent” måste Tris fly tillsammans med Four och ta sig bortom den höga mur som omringar Chicago. För första gången någonsin lämnar de den enda stad och den enda familj de någonsin har känt. Väl ute är gamla kunskaper snabbt meningslösa i ljuset av chockerande nya sanningar. Tris ställs inför omöjliga val som handlar om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ALLEGIANT

Mycket yta och lite innehåll i väntan på finalen
Hjältarna i "Divergent"-serien upptäcker en ny värld bortom deras egen, men mycket är sig likt. Det är återigen riktigt fina sci-fi-miljöer, fast samhällskritiken som kunde varit faller platt.
”Divergent”, ”Insurgent” och nu ”Allegiant”. Bakom tre knepiga titlar döljer sig en framtidsdystopi som rider på ”Hunger Games”-vågen med ett snarlikt upplägg: en snygg, modig hjältinna störtar korrupta makthavare och myser med hunk. Man skulle kunna tro att den pampiga finalen redan var här, men nej - avslutande boken ”Allegiant” har såklart delats upp i två filmer. Den fjärde och sista heter ”Ascendant” och kommer under 2017. 

När del tre av fyra nu går upp på bio förväntas vi redan vara engagerade i Beatrice Priors historia, och ha föregångarna färskt i minnet. Något för den oinsatte finns inte att hämta här. För man slösar ingen tid på att förklara handlingen, utan vi kastas rakt in i en maktkamp hos de faktionslösa. Bland Chicagos ruiner är Evelyn (Naomi Watts) och Johanna (Octavia Spencer) oense om hur deras trasiga lilla samhälle ska styras. De få ungdomar som kan tänka för sig själva tar istället sikte på väggen som omringar staden. Är gräset grönare på andra sidan? Är det sant att världen de känner till och växte upp i endast är ett experiment? Och vem styr det isåfall från utsidan? Dags att ta reda på sanningen. 

Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) organiserar en farlig flykt bortom muren. Nya bekantskaper i form av Bill Skarsgård och Jeff Daniels väcker frågan - vem kan man lita på?

Det handlar, som oftast i young-adult-genren idag, om en förstörd planet, sönderfallande samhällen som hålls i schack med tveksamma lagar och regler, om maktgalna vuxna och rebelliska ungdomar. Det handlar om intriger, fulspel och lite romantik på det. Nu dessutom om genetiska försök som skiljer de fulländade människorna från de ”skadade”. Med lite mer tyngd bakom orden och en mer genomtänkt spegling av vår värld hade det kunnat bli intressant på riktigt. För visst tål även tonårspubliken en film som ger något att tänka på och diskutera kring, och inte bara är designad att sälja skitmycket biljetter och popcorn under premiärhelgen?

Hollywood kan fortfarande göra bättre ifrån sig än ”Allegiant”. Det kan naturligtvis alltid bli sämre (se ”The Giver” eller ”The 5th Wave” - eller förresten, gör inte det). Shailene Woodley når inte riktigt upp till Jennifer Lawrence-nivåer, men hon gör en kompetent och trovärdig hjältinna med flera lager och ett tungt ansvar att bära. Hon tvivlar på sin förmåga, hon tror på det goda och är inte rädd för att ta fajten mot översittarna.

Vad som står på spel och vad hon gått igenom förväntas vi dock komma ihåg från tidigare filmer. Här är ”Allegiants” och även föregångaren ”Insurgents” stora misstag: filmerna står inte på egna ben. De berättar historier utan början eller slut, späckade visserligen med fartfyllda uppdrag och spännande jakter, men det är mest för de inbitna fansen. 

Då njuter jag iallafall av att ”Allegiant” ändå är en ruskigt snygg film. Framför allt miljöerna: den ruffiga betongframtiden som möter lyxiga skyskrapor i metall och glas, designade med kirurgisk precision. Här borde en mycket vassare sci-fi-film få utspela sig. Andra coola detaljer är stridsassisterande minidrönare, och en övervaknings-pod som slår all virtual reality du prövat på.

Det saknas inte visioner för denna framtidsdystopi. Tråkigt nog stannar det oftast vid det visuella. Hur karaktärer klär sig, hur de poserar i bild, var de bor och hänger och krigar.

När den fjärde filmen har släppts är det mycket möjligt att vi ändå kan summera ”Divergent”-serien som en rätt schysst sci-fi-såpa. Ett lite ytligare ”Hunger Games” men också snäppet mer underhållande än mycket annat i genren. De enskilda episoderna lämnar dock en del att önska. Filmerna hade tjänat på att vara mer fristående, och att lägga lika mycket omsorg på hjärtat och hjärnan i berättelsen som på den glansiga ytan.

Relaterade filmer