Alla bara försvinner (2004)

Studenten i form av en långfilmsdokumentär. En skildring av dagen D genom fem studenter på olika platser i Sverige. Vi får följa dem från tidiga förberedelser i morgonstund, vidare genom champagnefrukost, kyrkan, skolgården, stadsparader i fina bilar och på traktorflak, mottagning och följade festligheter. Vi möter ungdomarna i både glädje, sorg, förvirring, panik, längtan, ilska, besvikelse och alla andra känslor som kan uppstå under ett studentfirande. En dag som för många kantas av betygsångest, vuxenpanik och frihetssökande.

En annorlunda och rak film som går direkt in. Jag lockas ofta till skratt men också till eftertänksamhet och tårar. Moneybrother, Marit Bergman med flera står för den sköna musiken och ungdomarna själva för de rappa och stundtals obscena dialogerna förstås (och monologerna med för den delen). En god kombination. Filmen lockar säkert framförallt en Moodysson-publik, men jag hoppas att alla som har eller ska ta studenten går och ser denna. En nostalgitripp till det yttersta och med hundratals viktiga budskap att förmedla. Dessutom en nytänkande produktion med sina sex relativt unga delregissörer plus en huvudregissör och fem parallella historier sammanflätade till en.

Favoritscenerna är många. Mammorna retar gallfeber på en gång på gång och det känns kul att få sitta där och så smått ilskna till. Ilskna till för att det till synes är tillåtet att gömma sin sons vatten-pistol (storlek: större) eller tala om för sin unga och otrygga dotter att ”det här är det sista jag gör för dig”. Tragiskt och underhållande på samma gång.

Jag saknar endast ett mer ödmjukt förhållande till vad som är ”hela Sverige”. Kanske var det naivt att tro att ”helt olika platser i landet” innebar att människorna bakom filmen letat upp en representativ grupp ungdomar runt om i landet för att ge perspektiv på vårt avlånga rike. Jag blir hur som helst besviken när de bara åstadkommit tre storstadsbarn (alla i lägenheter mer eller mindre i förortsstil och med frånvarande fäder och gråhåriga mammor, och där det snabbt märks att det är studenten som kontrollerar familjen), en norrlänning (som självklart har stort hus, kärnfamilj, är tystlåten och återhållsam) och till sist en skånetös (djurvårdare med gård som hon nog ska ta över, en mamma som säger sig vara komplett, en omtänksam och engagerad pappa, ring på fingret och jättemottagning). Observera också att en Stockholmsfest belönas och förstärks med cool bakgrundsmusik medan tystnad ofta råder då inslagen är norrländska. Känns inte som en särskilt bred presentation utan snarare ett sätt att upprätthålla klichéer och fördomar. Lite trist!