Agora 2009

Agora poster

Synopsis

Ett historiskt drama som utspelar sig i det romanska Egypten och handlar om en slav som vänder sig mot kristendomen i hopp om att nå sin frihet samtidigt som han även faller för sin ägarinna, den berömda kvinnliga filosofiprofessorn och ateisten, Hypatia av Alexandria.
Ditt betyg
2.8 av 102 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Agora
Biopremiär
26 februari 2010
DVD-premiär
28 juli 2010
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Daniel S Ogalde

7 februari 2010 | 15:36

Historiskt tungrott

Alejandro Amenabar går från spöken och seanser i "The Others" till filosofi, feminism och religiöst infekterat våld i "Agora". Något som kanske kunde mäktat sig upp till en Kubrick-känsla men med sitt pampiga budskap blir en alltför stark förkämpe av pekpinnar.

När nu Amenabar är tillbaka med ett historiskt storverk är resultatet en blandning av mediokert långtråkigt och visuellt fantastiskt. För storverk är inte nödvändigtvis i bemärkelsen bra, snarare är behovet av de mer än två timmar film tydlig för att kunna berätta en så omfattande historia. Något som kommer att göra det svårt för Amenabar att locka till sig publik till biograferna. Men hey, vem har sagt att historisk finkultur inte kan vara undehållande?

Tiden är antikens Egypten. Känslan är biblisk och huvudpersonen filosofen Hyperia (Rachel Weisz) driver någon slags multikulti-skola i Alexandrias legendariska bibliotek. Medan regiliösa konflikter rasar i staden mellan kristna, judan och hedningar, står vetenskapens salar öppna för alla. Det är åtminstone den utopiska tanken. För symboliken är tydlig. Här är religion ingen frälsning utan med nästan varje bildruta pumpar Amenabar den institutionaliserade tron full med hyckleri, fanatism och blodsskuld. Till det här tillkommer också klassaspektens slitningar där Hyperias personlige slav dras mellan kärlek till sin ägarinna och längtan efter frihet. En frihet som med historiens kvarnhjul kommer att stå dem alla dyrt.

Det är ingen lätt utmaning som Amenabar regisserar sig på, intressant för all del men inte lätt. Och hur ska man egentligen berätta en historia som för tankarna till närmsta skolbänk? Att Agora bitvis är tradig och smått tråkig är ett tydligt bevis på att Amenabar inte har hela svaret. Med en ödesmättad inledning står det klar att det här är pretentiöst på hög nivå men inte riktigt samlar ambitionerna för att fylla ut.

Om än i huvudrollen är Weisz för första gången inte filmens blickfång. Lika bra som alltid men med en något glorifierad karaktär drar intresset istället mot Max Minghella och Rupert Evans i sina nästan vackra roller. Och det tråkiga med Alejandro Amenabar är just den så tydliga uppdelningen. Med en dialog som då och då tyngs av klyschor dras en röd, blodig gräns som fungerar som moralisk kompass mellan det goda och det onda. I en värld där godheten ter sig lika enkel som oskuldsfull och där ondskan är ignorant, brutal och oftast har en snopp mellan benen.

Att kvinnor fått alldeles för lite utrymme i historien är det ingen som kan förneka utan att utpeka sig som antingen kvinnofientlig eller historieignorant. Alejandro Amenabar tillför sin stora skopa av jämlikhet i årets mest antireligiösa film. Glöm "Da Vinci-koden", här är varje svärdshugg, piskslag och våldtäkt ännu ett teologiskt slag mot allt var religion heter. Med fel inställning just lika tråkigt som det låter.

| 7 februari 2010 15:36 |