30 Minutes or Less (2011)

Det är svårt att sätta betyg på filmer som är så här ojämna. Speciellt när de börjar på en sådan nivå att uppförsbacken de skapar för sig själva känns helt oöverstiglig. 

”30 Minutes or Less” inleds knackigt men rätt oförargligt. Nick (Jesse Eisenberg) lurar pizzapengarna av några snorungar utan att dra på smilbanden, en typ av humor som satt som en smäck för honom i vassa ”The Social Network”. I en flabbkomedi – inte lika rätt. 

Dalandet börjar när kompisen Chet (Aziz Ansari/"Funny People", "I Love You Man") i nästa scen blir avsugen med ytterst tradig höhö-humor till följd. Och mina suckar blir riktigt ljudliga när vi hoppar till det andra kompisparet Dwayne (Danny McBride/"Pineapple Express", "Land of the Lost") och Travis (Nick Swardson, "Min låtsasfru") som juckar framför en hockeymaskbeklädd Jason i ”Fredagen den 13:e” och verkligen tar oss ner på apstadiet. 

Handlingen går ut på att lata odugligen Dwayne vill åt sin pappa majorens (mångmeriterade Fred Ward från bl.a. "Hotet från Underjorden") pengar och inser att han måste göra sig av med gubben för att det ska ske. Men han behöver kapital för att betala den som ska göra grovjobbet och ihop med kompisen kommer de på den geniala idén att kidnappa ett pizzabud och tvinga honom att råna en bank. Nick är förstås det pizzabudet.

Att det är ett absurt upplägg kan man köpa – sanslösa komedier behöver inte hålla sig till särskilt mycket logik och rationellt tänkande. Däremot är det nivån på humor som är det största problemet. 

Buskiskillarna Dwayne och Travis hade jag helst velat klara mig utan. Att de ska matchas med en helt annan typ av humor som Eisenberg står för drar tyvärr bara ner den senare snarare än att åstadkomma en exotisk nyskapande mix. 

Men det är ändå något som händer under filmens gång. Från en seg upptakt med mycket Dwayne och Travis glider vi över till att få se mer och mer av Nick och Chet. Och samtidigt som de hittar en jargong som underhåller, så lyckas filmen finna sin tajming. I det hela slänger man sedan in Michael Peñas ("Lincoln Lawyer", "Crash") gangster, som inte får mycket scentid, men som ändå känns rätt solid direkt – och allt blir bara så mycket bättre. 

Man skrattar mer, pulsen höjs och protagonisterna blir värdiga namnet. Och banne känns det som om manusförfattaren (nybörjaren Michael Diliberti) helt plötsligt utvecklade några extra hjärnceller. 

Allt det här händer ungefär när själva rånet sker i handlingen. Just den scenen är kanske den första som innehåller riktigt skön komedi och i resten av filmen kommer de roliga bitarna med en mer stadig frekvens – trots att briljansen lyser med sin frånvaro.

Det kanske inte var ”30 Minutes or Less” man förväntade sig av Jesse Eisenberg efter hans otroliga genombrott förra året. Förklaringen ligger förstås delvis i att han jobbat med regissören Ruben Fleischer förut i dennes första och riktigt lyckade långfilm ”Zombieland”. Antagligen visste han inte heller vilken dundersuccé ”The Social Network” skulle bli när han skrev på det här kontraktet. 

Ojämn är det mest passande ordet jag kan använda för att beskriva ”30 Minutes or Less” men trots att den i genomsnitt kanske inte är värd sin trea i betyg så tar den sig så mycket och slutar på en sådan nivå att det ändå känns som om den gör sig förtjänt av den.