2 dagar i Paris 2007

Marion och Jack har hållit ihop i två år och säkert haft det riktigt bra tillsammans i New York där de båda bor. Men under en mellanlandning i Paris, på väg hem från Venedig, sätts relationen på prov. Marion är fransyska och vill att Jack ska träffa familjen. Vad Jack inte räknat med är att han dessutom får stifta bekantskap med en drös av Marions flirtiga expojkvänner, bli anhållen av polisen samt diskutera kärlek med en militant vegan, precis innan denne eldar upp en hamburgerrestaurang. 

Jag som egentligen har svårt för sockersöta romantiska komedier tycker att det här är en rätt trevlig film. Att jag skrattade högt flera gånger och log igenkännande är ett bra betyg. Ändå är det här ingen film som fastnar och absolut ingen film som kräver storformat. Det är underhållning för stunden, även om det är hyfsat bra sådan.

”2 dagar i Paris” spelar nästan uteslutande på fördomar och stereotyper. Filmen driver något fruktansvärt med både amerikaner och fransmän. Alla människor i Paris är konstnärer, poeter eller militanta veganer. Alla är överdrivet intima. Alla tänker dessutom uteslutande på sex.

Amerikanen Jack, som gärna håller ett visst avstånd till dem han pratar med, får problem med fransmännens totala avsaknad av integritet och känsla för det som är privat. Först visar det sig att hela familjen har tagit del av ett foto av honom själv naken med ett par ballonger i näven. Sedan visar det sig att pappan i familjen är en riktig kåtbock som jobbar som konstnär och livnär sig på att göra grova skisser av erigerade penisar. Slutligen visar det sig att paret träffar på ett flertal av Marions expojkvänner, och att de både flirtar öppet och skickar sms med skamliga förslag. Inte blir det bättre av att Marion flirtar tillbaka, tycker att ballongfotot var ett roligt skämt och på allvar tror att Adam ska uppskatta pappans utställning. 

Det här är inte en film för den pryde, nästan alla skämt handlar om sex. Och det är roligt till en viss gräns. De snabba dialogerna, Adam Goldberg som den chockade Jack och att driva med fördomar är kul ett tag. Men tillslut blir det för mycket och för enformigt. Ingenting i handlingen känns nytt. Taxichauffören som delar med sig av sitt livs historia och pojkvännens första katastrofala möte med familjen har vi sett många gånger förut. Det hade varit intressant med en överraskade vändning, ett nytt skämt eller åtminstone ett mer tillfredställande slut. Som det är nu är det här en okej underhållning för stunden men ingenting som fastnar eller berör.

ONÖDIGT VETANDE Marions föräldrar är baserade på (och spelas av!) Julie Delpys egna föräldrar.