Den 12:e mannen 2018

Drama Historisk Thriller
Norge
135 MIN
Norska
Den 12:e mannen poster

Synopsis

Tromsö, 1943. Tolv män på ett fiskefartyg på uppdrag att organisera sabotagegrupper längs kusten överraskas av tyska soldater. Elva män torteras och dödas, bara den tolfte lyckas fly. Barfota, genomblöt och sårad, flyr nu Jan Baalsrud ut i den nådiga nordnorska vintern med Gestapo hack i häl.
Ditt betyg
3.9 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Den 12. mann (12th Man)
Biopremiär
17 augusti 2018
DVD-premiär
3 december 2018
Språk
Norska
Land
Norge
Distributör
Studio S Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

16 augusti 2018 | 17:45

Spektakulär norsk krigsfilm om historisk flykt

Norska ”Den 12:e mannen” har i skrivande stund setts av uppåt sjuhundratusen inhemska biobesökare. Tro på hypen – det handlar om en självsäker skandinavisk krigsfilm med vett att hålla sig borta från både Hollywoodklichéer, gråtmild sentimentalitet och kvävande nationalism. Att berättelsen talar med en distinkt egen röst och dessutom är snudd på obegripligt välgjord rent tekniskt skadar naturligtvis IKKE.
Året är 1943 när en tolvhövdad norsk specialstyrka landstiger vid Rebbenesöya för att bomba strategiska mål i syfte att jäklas med den ockuperande tyska armén. Männen har specialtränats för sitt uppdrag i England under topphemliga omständigheter, ansatsen är våghalsig och har ett högt symbolvärde för den hunsade norska befolkningen.

Knappt har man hunnit sikta land innan en stöddigt välutrustad tysk marinstyrka bokstavligt talat skjuter hela operationen i sank. De presumtiva norska hjältarna torteras och arkebuseras fortare än någon hinner säga ”Achtung” (den uppgiften framkommer redan på filmaffischen och undkommer därför spoiler-definitionen). Men likstapeln uppgår bara till elva man. En ensam soldat lyckas fly undan tumultet på strandremsan i skydd av mörkret och nollgradigt fjordvatten.

Med en sönderskjuten fot och begynnande kallbrand försöker nu Jan Baalsrud att ta sig hela vägen till det formellt neutrala Sverige. Den planerade fjällrutten får Frodos vandring till Domedagsberget i ”Sagan om Ringen” att framstå som en söndagspromenad. Chanserna för överlevnad är försvinnande små, och den enda som inte räknar med att Baalsrud har dukat under av naturliga orsaker är Sturmbannfuhrer Kurt Stage (Jonathan Rhys Meyers), vars karriäravancemang inom Gestapo bygger på hans beryktade förmåga att alltid fånga sin man. Han ger sig inte förrän han får se sitt lik.

Men Baalsrud får benägen hjälp av sina landsmän. Han göms undan i stugor, plåstras ihop och skjutsas på släde, och i takt med att veckorna ramlar av kalendern antar berättelsen om hans flykt legendstatus. Bönder och fiskare riskerar sina liv för att säkerställa att denne söndertrasade nationalsymbol ska kunna korsa den svenska gränsen.

Att påpeka att man påträffar nationalistiskt anstrukna tendenser i ”Den 12:e mannen” är en underdrift. Händelseförloppet, som i Norge åtnjuter något av samma historiska status som en del svenskar tillskriver Gustav Vasas skidfärd, skildras med stolthet och patos. Det handlar ju för bövelen om hur ett i sammanhanget obetydligt lilleputtland trotsade sina tyska överherrar och pekade ett subtilt men ståndaktigt långfinger åt hela Tredje Rikets världsprojekt.

Poängen är att filmskaparna genomgående har den goda smaken att hålla igen med övertydligheter. Vi får oss tacksamt nog ett minimum av vajande norska flaggor till livs, och man är överlag återhållsam med stora gester och effektsökeri. ”Obligatoriska” krigsfilmsscener som sepiafärgade tillbakablickar på kärleksbetygelser bland vita lakan lyser med sin frånvaro. Svavelspottande nazister som utgjuter sig om judarnas underordning i överkonstruerade monologer syns inte heller till. Det här är alltså inte en Hollywoodfilm där alla pratar norska. Fjolårets finska jättesatsning ”Okänd soldat” kan tjäna som ett exempel på motsatsen – en gedigen och ambitiös krigsskildring som aldrig riktigt lyckades hitta en egen identitet genom att befria sig från den amerikanska genremallen.

Rent krasst har vi en hjälte som tillbringar större delen av filmen i liggställning, blåslagen, feberansatt och halvdöd, och på andra sidan en skurk som mest har att gå runt och se irriterad ut. Den premissen borde vara otacksam att omvandla till en intensiv katt och råtta-lek. Men Jonathan Rhys Meyers gör osannolikt mycket av sin roll med tanke på hur få dialogscener hans bistre överofficer har. Och trots att vi vet hur det kommer att gå är ”Den 12:e mannen” stundtals ohyggligt spännande. När den väl spänner musklerna rent tekniskt – en lavinscen här, en skenande renhjord där – drar man efter andan.

Imponerande, uppslukande och osannolikt välgjord. Efter succén med ”Kungens val” (2016) fick norrmännen uppenbarligen blodad tand för påkostad krigsfilm. Och formkurvan pekar i och med ”Den 12:e mannen” stadigt uppåt.
| 16 augusti 2018 17:45 |