Drömscenen i True Detective

6 Juli 2015 | 09:00

"True Detective är det mest intressanta som hänt sedan Twin Peaks"

Danske regissören Janus Metz Pedersen berättar om sitt arbete med serien, och hur drömsekvensen i veckans avsnitt kom till.

Janus Metz Pedersen är en av regissörerna bakom ”True Detectives” andra säsong. Dokumentärfilmaren bakom den hyllade krigsskildringen ”Armadillo” gör än en gång ett nedslag i en mörk miljö fylld av ångest och våld. Inatt sändes hans bidrag till den hyllade serien - avsnitt 3 heter ”Maybe Tomorrow” och finns nu att se på HBO Nordic. Vi fick en exklusiv pratstund.

Avsnitt 2 lämnade oss med en stor cliffhanger när Colin Farrells karaktär blev skjuten. Du inleder avsnitt 3 med en väldigt speciell scen. Berätta.

- Det är en slags nära-döden-upplevelse, nästan drömlikt. Vi ser hur Colin konfronteras med sin far. Vi förstår att han kämpar för att ta reda på vem han själv är innerst inne. Ska han bli mannen som han alltid har varit rädd för att bli? Eller kan han bryta sig loss från det? Det var en av de scener som jag verkligen uppskattade att få regissera. Där finns något extraordinärt. En slags trippig värld där man som tittare inte direkt förstår vad som pågår. Först efter ett tag blir det tydligt att vi är inne i Colins huvud och att det är en drömsekvens.


Janus Metz Pedersen på inspelningen av "True Detective".

- Scenen var väldigt kul att göra. Vi pratade mycket om hur vi skulle visa den, hur vi skulle representera att vara inne i någons dröm utan att det blir för galet. 

Jag gillar David Lynch-vibbarna. Hur valde ni att spela ”The Rose”?

- Sången kommer från Nic (Pizzolatto), han tänkte på den när han skrev. Nic har en fantastisk känsla för musikläggning, han vet precis vilken musik som kommer passa det han skriver. Han skickade mig sången innan jag ens hade fått manus. Jag fick ett spännande mail där det stod: ”Jag skriver en drömscen, jag trodde aldrig att jag skulle skriva en drömscen. Så den måste bli bra. Här är sången som den bygger på.” Den sången blev sedan mitt soundtrack för hela avsnittet. Den sätter en bra stämning. Jag var supernyfiken på att få läsa vad han hade skrivit. 

Du gjorde den prisbelönade dokumentären ”Armadillo”. Fem år senare är du en av regissörerna på ”True Detective”. Hur hände det?

- Efter ”Armadillo” har jag arbetat en hel del i Staterna. Jag fick en bra agent och manager som kunde sätta mig i kontakt med rätt folk. Det hände såklart tack vare ”Armadillos” framgångar, den visades och uppskattades världen runt, och vann pris i Cannes. På så sätt fick jag filmbranschens och Hollywoods uppmärksamhet. Jag har utvecklat olika projekt, vid ett tillfälle skulle jag regissera en långfilm som Nic Pizzolatto hade skrivit - en adaption av hans egna roman ”Galveston”. Det var just innan första säsongen av ”True Detective” kom ut. Nic kom till Danmark, vi träffades och pratade en hel del. Men vi var tvungna att vänta med ”Galveston” på grund av castingen. Vi kunde inte få rätt skådespelare vid rätt tidpunkt. Då frågade Nic istället om jag ville regissera ett avsnitt av ”True Detective”. Det var naturligtvis en enorm ära för mig, jag är ett stort fan av den första säsongen. Jag tycker att ”True Detective” är det mest intressanta som hänt tv-världen på länge. Kanske det mest intressanta som har kommit ut sedan ”Twin Peaks”. 

Du tog över från Justin Lin som regisserade de första två avsnitten. Hur mycket fria händer fick du?

- När man kommer in mitt i en säsong som jag gjorde, så är mitt jobb att spinna vidare på det som redan finns där. Man kan inte hitta på något helt utanför boxen. Det måste passa in i serien. Det som Nick, Justin, fotografen, scenografen och producenterna hade satt som andra säsongens visuella stil - och det bygger på sätt och vis på det som etablerats redan i säsong ett - det var språket och berättarstilen som jag måste förhålla mig till. Men, jag är ett stort fan av ”True Detective” så det var inte så att jag ville komma ombord och ändra på det helt. Det fanns kanske ögonblick då vi hade samtal kring hur saker skulle göras, men vi kom alltid överens. I slutändan är det ju Nics show, han är seriens DNA och själ. Det är han som bestämmer. 

Det går en mörk stämning genom hela serien. Vilka regler hade du att förhålla dig till? Finns det något man inte får göra i ”True Detective”?

- Om vi pratar om den visuella stilen: kameran rör sig aldrig utan anledning. Kameran skapar inte action. Händelserna utspelar sig framför kameran och man hittar bra, starka ramar för att fånga det. På ett sätt är serien filmad på ett väldigt klassiskt sätt. Det påminner mer om Hollywoods stora 70-talsfilmer, några av filmerna som Nic har inspirerats av. Det är riktlinjen, inga fancy kamerarörelser. Spänningen kommer från skådespelarna och från manuset. Det går emot vad många människor tror om ”True Detective”, många ser den som en visuellt nyskapande serie. Jag tycker snarare att den återuppfinner några av filmskapandets mest klassiska grepp. Ett hantverk som den tar på högsta allvar.

En av de stora styrkorna, i både första och andra säsongen, är hur oväntade skådespelare gör ett otroligt jobb. Vem överraskade dig mest?

- Jag kan inte säga att jag blev överraskad. Många talar om Vince Vaughn som den stora överraskningen, men jag har alltid tyckt att han är begåvad. När jag hörde att han spelar Frank, kunde jag inte tänka mig någon bättre. Det är som att rollen är skriven för Vince. Vince är en larger-than-life-karaktär, han äger rollen. Det var spännande att jobba med honom, han är mångsidig och det märks. Han han en mjuk sida samtidigt som han spelar den här enormt djävulska karaktären. Han får liv i Frank på ett fantastiskt sätt. 

Large 8cae441e0bdc6201d2e27b1b0b3b3dd2 a6f7045bcf095ca24534c2c19ff2fe17 true1
Vince Vaughn i "True Detective".

- Rachel McAdams spelar den gulliga tjejen i många av sina filmer. Hon har ett charmigt ansikte, men hon har också en annan sida. Hon kan vara hotfull. Det är en sida som hon drar fram för sin karaktär, och hon gör ett toppenjobb. Nic har som författare den förmågan att se djupt in i människor, och arbeta med psykologin som är så djupt rotad i de här karaktärerna. Han väljer starka skådespelare och han ser vilka de egentligen är. Han har förmågan att forma dem till de karaktärer som han skapat.

Vilken karaktärs utveckling tycker du är den mest intressanta i den här säsongen?

- Det kan jag inte svara på. Alla är de intressanta av olika anledningar. Jag har ingen personlig favorit. Det är den tajta sammansättningen av olika karaktärer som gör serien så bra. Jag skulle inte ens kunna svara på vem som var mer intressant i säsong ett - var det Rust Cohle eller Martin Hart? De flesta skulle nog impulsivt säga Rust Cohle, han är den mer excentriska karaktären. Men jag tror att de flesta män kan identifiera sig med Marty Hart, och Woody Harrelson spelar honom perfekt. Rust Cohle är någon som vi sällan ser porträtteras på tv eller film, men det handlar mer om hur de två killarna fungerar ihop. 

Har du fått se hela säsongen än?

- Nej, jag har sett lite av det som händer efter mitt avsnitt. Bara en del tagningar från avsnitt fyra. Så jag har lika mycket att upptäcka som ni. Det här är en serie där inte mycket avslöjas i förväg, inte ens till dem som jobbar med den. Inte ens jag, som en av regissörerna, vet exakt hur allt ska sluta. Jag har inte läst alla manus. Serien är väldigt skyddad. Och Nic skriver in i sista minuten. Han vet säkert precis vad han vill ha, men han finslipar och justerar. En av de fina sakerna med tv är att om man gillar hur en karaktär växer, och vill se mer av honom, då kan man skriva vidare och utveckla honom i kommande avsnitt. Det är mer organiskt.

Många filmskapare säger att de hittar de bästa historierna och utmaningarna i tv nuförtiden. Håller du med om det? 

- Jag håller inte med alls. Tv är ett superintressant format. Det är längre, du kan lyfta fram sidokaraktärer och ge dem mer djup. Det är en stor duk att måla på. Men samtidigt känner jag att produktionstempot är för högt. Allt måste ske så fort. Det är inte nödvändigtvis ett filmiskt media på samma sätt som film är. ”True Detective” står ut, för den har mer av ett drivande visuellt språk än de flesta serier på tv. Men jag tycker ändå att långfilm står i sin egen klass när det gäller att berätta historier med en början och ett slut. Alla nivåer av filmskapande flyter ihop. För mig handlar filmskapande lika mycket om det visuella som om berättelsen och dialogen. 

Vad händer med filmen ”Galveston” som du och Nic Pizzolatto jobbade på?

- Jag jobbar inte med den för närvarande. Jag är inte helt säker på vad som händer med filmen. Castingen hamnade i ett dödläge. Det betyder att vi inte kunde få ihop filmen då det var meningen att den skulle spelas in. Väldigt tråkigt, tyckte jag personligen, men sånt händer hela tiden. Film är en industri, många saker som tas med i beräkningen, och mycket måste stämma innan en film blir av. Tyvärr blev det inget den gången. 

Vad gör du härnäst?

- Just nu spelar jag in en dokumentär i Danmark, en fortsättning på filmer jag gjorde för 7-8 år sedan. Jag har återvänt till samma karaktärer. Det handlar om thailändska postorderbrudar, jag skildrar deras äktenskap under tio år. Nu är jag i New York och har möten om filmer jag kanske ska göra, jag träffar skådespelare om andra projekt. Jag utvecklar också ett danskt manus, en adaption av en roman som kom ut häromåret - ”The Danish Civil War”. Den blev enormt kritikerrosad och har en spännande historia. Den handlar om hur ett inbördeskrig bryter ut i Danmark inom en nära framtid, till följd av en finanskris. En berättelse om mänskligheten, med element av science fiction. Så det finns många intressanta projekt i luften.


Nya avsnitt av "True Detective" släpps varje måndag på HBO Nordic.