Med MovieZine pratar hon om hur det är att samarbeta med några av de största musikskaparna just nu.
Vad är den stora skillnaden mellan P&L Film Festival och lite större festivaler utomlands?
- P&L påminner en del om SXSW och Telluride. Men enligt min åsikt så känns de flesta festivaler just nu som om de bara går ut på marknadsföring, sälja och köpa. Den här festivalen handlar mer om att hylla filmen och filmälskarna. Jag tror att festivalen skulle kunna bli ganska stor, jag är glad att jag hann vara här innan den blev för stor för mig.(skratt)
Du hade en workshop här där du berättade lite om vad ditt jobb går ut på.
- Ja, det är inte så många som vet vad mitt jobb egentligen handlar om. Det är en sak för en ny regissör att vilja ha all sin favoritmusik i sin film och en annan sak att göra det till verklighet. Det är inte alltid man har råd med det. Det jag försöker göra är att få regissören att berätta vad deras dröm är och vad storyn de vill förmedla med musiken är och sedan hitta musik som är enligt deras vision. Med till exempel Quentin Tarantino har jag hittills, genom uthållighet, envishet och tro, lyckats få hans vilja igenom när det kommer till musiken. Det har bara varit ett fåtal gånger han velat ha någonting jag inte lyckats cleara åt honom. Om jag bara hade haft lite mer tid hade jag nog lyckats med det också.
Reagerar folk positivt eller negativt när du säger att det är Quentin Tarantino som vill ha musiken?
- Jag vet faktiskt inte. Oftast är det väldigt, väldigt specifik musik som Quentin är ute efter och då är det alltid svårt att få loss rättigheterna.
På nittiotalet gjorde du "Pulp Fiction" och "Reality Bites" nära inpå varandra. Soundtracken har varit en stor del av deras kultförklaring. Kände du på dig att det skulle bli så?
- Vi visste inte det. När vi jobbade med dem visste vi att det skulle bli bra filmer, men vi visste inte hur bra. På de projekten jobbade jag som musikoordinator, vilket är lite samma sak som jag gör nu: försöka få loss rättigheterna till olika låtar. Jag minns att både Quentin och Ben Stiller ville ha låten ”My Sharona” till helt olika scener, och vi jobbade med filmerna exakt samtidigt. Då Quentin inte ville att låten skulle vara i båda filmerna fick vi låta musikbolaget välja vilken av filmerna låten skulle vara med i. Tarantinos våldtäktsscen i ”Pulp Fiction” eller Stillers scen där en låt som karaktärerna älskar spelas på radio och alla är glada i ”Reality Bites”. De valde ”Reality Bites”.
I dagens filmvärld skapas ofta nya låtar specifikt för filmer. Till exempel gjorde du Zach Braffs kommande film ”Wish I Was Here”, som har originallåtar från Bon Iver, Chris Martin med Cat Power och The Shins. Hur fungerar det?
- Vi visste att vi hade mycket att leva upp till efter Zachs förra film ”Garden State”, som har ett imponerande soundtrack. Zach har samlat på sig låtar sedan dess som han velat ha med i sitt nästa projekt. En del av låtarna i filmen är sådant. Men vi kände också att vi var tvungna, med dagens bloggsamhälle, att överraska lite. Mitt förslag var då att vi skulle spela in nya låtar. Vi funderade länge på om vi skulle fråga James Mercer i The Shins om han ville vara med, för att han var en så stor del av ”Garden State”. Så jag flög till Mercer och träffade honom i hans hem och lät honom se filmen. Han blev så rörd att han inte kände någon som helst tveksamhet till att vara med.
Får även han regi i sitt låtskrivande eller skriver han en låt helt fritt?
- Han blev som sagt väldigt rörd av filmen och hade ett snabbt snack med Zach Braff, och sedan skrev han låten. Ett tag senare fick Zach demoversionen och älskade den. Så mycket att han beslöt sig för att avsluta hela filmen med den låten. Jag hade så kul när jag åkte till Bon Iver! Jag vet inte om jag får säga var han bor…
Wisconsin!
- Ja! (skratt) Jag fick åka till mitten av landet till en liten stad där han har en fantastisk stuga där hans studio är. Det var så mycket som hände. I ena hörnet spelade folk musik, i andra gjordes det brasor och i tredje höll människor på med skulpturer. Där visade jag honom [Justin Vernon, lead singer i Bon Iver] filmen. Samma reaktion som James Mercer. Han började skriva på låten samma dag. Och det är en otrolig låt som heter ”Heavenly Father”.
Du har jobbat med så många olika regissörer rent stilmässigt. Hur var det att jobba med Thomas McCarthy?
- Han är väldigt specifik i det han vill ha. Det jag oftast gör är att jag hjälper Thomas att hitta en kompositör, som vi sedan arbetar med. Att hitta rätt vibe är svårt. På ”Win Win”, den senaste filmen vi gjorde, kände jag väldigt starkt att filmen behövde en originallåt, för att det var en sådan bra story och ett bra tema. Då pratade jag med Thomas om olika band och The National var det perfekta valet. De kom och såg filmen och skrev sedan låten ”Think You Can Wait”.
Jag älskar den låten.
- Den ger mig fortfarande rysningar varje gång jag hör den. The National ville att låten skulle heta ”Goodnight Gun”, vilket hade betydelse för bandet, men jag lyckades övertala dem att byta namn för att öka sina chanser att vinna Oscarn. Den blev shortlistad men försvann dessvärre efter det.
Vad är det svåraste med att hitta musik och samarbeta med alla dessa skapare?
- Ett av de största problemen är så banalt som att det är svårt att hitta kontaktinfo till musikskapare online. Vi behöver verkligen veta hur vi kontaktar dig, om du till exempel lägger upp din musik på youtube. Jag har hittat så mycket musik utan att kunna hitta information om och till skaparna av den. Ett annat problem är budget. Det är alltid för lite pengar som tilldelas musikdelen av en film. Trots sin vikt i filmens slutresultat är det bland det sista filmskaparna tänker på i budgeteringen. Därför är det viktigt att komma med kreativa lösningar på pengaproblem. Och därför är det viktigt att alltid ha ett öppet sinne. Det finns så mycket fantastisk musik därute.
