Fredagen 19 januari får vi ta del av storslagna röster och fantasifulla sekvenser med Blitz Bazawules nytolkning av Alice Walkers klassiska roman. Taraji P. Henson är inte en främling för Oscarshajpade filmer med stora projekt som ”Benjamin Buttons otroliga liv” och ”Dolda tillgångar” bakom sig. Men musikalversionen av ”Purpurfärgen” har gett skådespelaren en möjlighet att flexa sina stämband mer än någonsin tidigare.
Hennes rollfigur heter Shug Avery, en självsäker bluessångare som Celie, den grovt misshandlade huvudkaraktären i berättelsen, faller för. Karaktären spelades tidigare av Margaret Avery i en prestation som slutade i en Oscarsnominering. Henson själv har hittills nominerats tillsammans med casten för bästa ensemble av Screen Actors Guild.
MovieZine har fått möjligheten att prata med Henson i London om hennes personliga resa med ”Purpurfärgen” som började redan vid gymnasietiden och varför hon först inte trodde på den nya filmatiseringen.
Hur bekant var du med de tidigare versionerna av ”Purpurfärgen”?
- När Spielbergs film kom ut 1985 var jag 15 år gammal så jag kommer ihåg att jag gick på bio och såg alla svarta människor i filmen. Då tänkte jag att det där faktiskt är något jag kan jobba med och något jag vill jobba med! Jag tror det väckte något i mig. På universitetet studerade jag allting svart så såklart var Alice Walkers ”Purpurfärgen” bland dem. Men jag var även i teater så nu när en filmversion hade kommit ut fanns det fantastiska monologer jag kunde använda för att provspela med.
- Det vackra med hela den här ”Purpurfärgen”-multiversen, som Blitz gillar att kalla det, med boken, Spielberg-filmen, pjäsen och vår film är att jag tror man kan se direkt att en svart person regisserade denna. Hela kulturen finns där, allt som svarta människor är finns där att se. Med Spielbergs version var det sorgligt och tungt och det är inte vilka vi är som personer. Vi har gått genom mycket, men vi kommer dansa, vi kommer sjunga och vi kommer äta bra mat.
Taraji P. Henson spelar glamorösa Shug i "Purpurfärgen".
- Jag kan gå på en familjeträff och träffa min kusin som jag inte gillar så mycket men vi kommer ändå ha kul tillsammans. Min poäng är att vi inte kan sitta fast i vårt trauma. Hela vägen från slaveriet har vi en vana att kunna hitta vår glädje och det är det man ser i filmen.
Hur blev du inblandad i den nya filmen?
- Först och främst fick jag frågan om att spela Shug på Broadway och när jag fick reda på att Idol-vinnaren Fantasia Barrino skulle spela Celie kunde jag bara säga nej – jag kan inte! Men också som en student inom musikteater visste jag att min röst inte klarar av åtta föreställningar i veckan.
- Men grejen med ödet, om en roll är till för dig kan du inte fly från det för evigt. Och till slut cirklade rollen tillbaka till mig och jag tror jag vet varför. Stephen Bray, musikchefen på vår film, var även musikchefen på Broadway-musikalen och komponerade många av de ursprungliga låtarna. Han är gift med Stephanie Allain som producerade “Hustle & Flow” (en tidig film i Hensons karriär). Du ser hur trådarna hänger samman. Så jag tror när filmversionen kom igång att Stephen tänkte att jag kan göra filmen eftersom att jag bara behöver sjunga låten en gång!
På inspelningen av "Purpurfärgen". Pressbild: Warner Bros
Behövde du övertygas om att ta rollen?
- Blitz Bazawule, filmens regissör, ringde mig eftersom jag inte trodde på projektet först. Likt många ifrågasatte jag varför vi gör om en klassiker. Det är dumt! Varför gör vi “Purpurfärgen” igen?! Men när jag pratade med Blitz förklarade han sin vision och jag blev övertygad. Efter det ville jag bara göra honom stolt och göra allt jag kan för att förverkliga hans vackra vision.
Vad var visionen du fick höra?
- Enligt Blitz skulle publiken för den här versionen av ”Purpurfärgen” få uppleva berättelsen genom Celies fantasi. Som ett barn utan syskon känner jag verkligen till det här med att ha en fantasi! Men det är där din glädje finns, det är där du får överleva dina trauman. Blitz har sagt att människor som lider eller försöker ta sig igenom sina trauman lever i sin fantasi. Det var nödvändigt att vi såg filmen genom hennes fantasi för att Celie hade så mycket inom sig.
Taraji P. Henson med Fantasia Barrino och filmens regissör, Blitz Bazawule.
Shug Avery, din karaktär, är en av de få i filmen som verkligen förstår Celie. Vad är det som gör Shug till en god person?
- Jag tror båda försöker lära sig hur man älskar sig själv. Jag tror inte Shug förstod villkorslös kärlek innan hon träffade Celie. Man lär komma ihåg att Shug hade barn tillsammans med Mister (Colman Domingo) men uppfostrade dem aldrig. Vissa kvinnor är helt enkelt inte menade att vara mammor och hon var en av dem. Men eftersom hon inte kan älska sina barn älskar hon kvinnan som tar hand om dem. Så därför får hon på något sätt lite kärlek till sina barn. Jag tror att det finns lite skuldkänslor där.
Var Blitz väldigt specifik med vad han ville som regissör?
- Väldigt specifik och noggrann, men han gav oss också utrymme att vara kreativ. Han litade på oss, det var därför vi alla handplockades för våra roller. Om vi hade en åsikt eller en idé fanns han där för att lyssna. Han var väldigt vårdande och skapade en trygg miljö och när man är i ett kreativt läge måste man kunna känna sig trygg. Man måste känna att man kan ta galna risker och ändå vara säker. Blitz skapade den magin på inspelningen och det är därför den magin syns på bioduken.
"Purpurfärgen" får svensk biopremiär på fredag.
