Bioaktuella "Dream Scenario" är filmen där Nicolas Cage - eller karaktären Paul Matthews åtminstone - börjar titta in i andra människors drömmar. Ett skruvat scenario lockade Cage som nuförtiden väljer sina roller med omsorg, och försöker hitta en personlig koppling till varje rollfigur.
I slutet av förra året deltog MovieZine i en virtuell presskonferens med skådespelaren, som är väl medveten om att hans mer utsvävande roller har gjort honom till ett meme. "Frustrerande", medger han, men också mycket hjälpsamt när han skulle spela Paul i den norske regissören Kristoffer Borglis knäppa och hyllade skräckkomedi.
- Det bästa för mig var titeln. Mina två favoritord kombinerade: dream, scenario. Sen läste jag manus. Det var bland de fem bästa manus jag läst. De andra var ”Arizona Junior”, ”Vampire’s Kiss”, ”Farväl Las Vegas”, ”Adaptation” - och ”Dream Scenario”.
Cage fortsätter att utveckla om vad som lockade honom med rollen. Det var dels chansen att få spela någon helt annorlunda, men dels också en viss igenkänning hos rollfiguren, och internets besatthet kring denne.
- Jag låter inte som Paul, jag rör mig inte som Paul, jag ser inte ut som Paul. Det var viktigt att skilja mig själv från karaktären. Men en sak som hände mig var att jag googlade mig själv runt år 2007 och såg alla memes om Nic Cage… jag hade blivit meme-fierad. Jag vet inte vad som hade hänt mig, men det bara växte. Vad kunde jag göra?
- Men när jag läste ”Dream Scenario” kunde jag applicera denna upplevelse till denna person, för folk drömmer om honom och han har heller ingen kontroll över det. På sistone vill jag bli mer personlig med mina verk, som ”Pig” eller ”Dream Scenario”. Jag vill komma åt verkliga känslor. När Paul spelar in förlåt-videon kändes det som om jag menade det! Det grep tag i mig.
Var det lite som en form av terapi för dig?
- Katharsis är det perfekta ordet, det kändes som en lättnad. Det blev något konstruktivt.
Hur väljer du dina roller?
- Jag går på känsla. Jag läser manus och börjar höra musiken i dialogen. Jag börjar forma melodier i dialogen, och känner att jag kan spela den här rollen utifrån min livserfarenhet. Man kommer alltid tillbaka till känslorna. Det är där man hittar en koppling till publiken. Jag brydde mig om karaktären, helt enkelt.
Ibland faller inte äpplet långt från trädet. Du spelar professor - din far var professor. Varför är yrket så intressant?
- Saken med min pappa är att han älskade sina elever. Han inspirerade dem och gillade att uppmuntra deras fantasi. Men jag såg också hur tävlingsinriktad den akademiska världen är. Jag märkte att han bar på en hel del frustration. Men hans relation till eleverna var alltid spännande för honom, jag tror att de genuint älskade honom. Jag ville spela Paul som en bra professor, men också någon som ville vara bra för sina elever.
"Jag skulle vilja göra ännu mer surrealistiska roller"
- Tittar man noga på min filmografi så svarar det på många frågor, berättar Cage. Folk säger att jag har gjort saker jag inte borde. ”Du ser inte ut som en actionhjälte…” Det stämmer kanske, men jag ville testa det. Det är spännande vad man kan göra med film. Jag skulle vilja bli ännu mer abstrakt och surrealistisk i mina prestationer. Om Picasso eller Warhol kan göra det, varför inte testa det i en annan konstform?
Paul är raka motsatsen till vem vi väntar oss att se i en mardröm. Berätta om hans närvaro i drömmarna.
- Det är intressant för han blir frustrerad, lite själviskt, att ingen drömmer om att han gör något vettigt. Han är en passiv betraktare. Men sedan blir drömmarna till mardrömmar. Vi hade kul med det. Vi tänkte på hur hans beteende skulle ändras. Han skulle bli mer hotfull. Det finns en specifik dröm där Pauls dotter har en mardröm, och jag föreslog att han skulle storma ut ur garderoben och marschera snabbt mot henne. Såna där abstrakta ögonblick, såna är ju våra drömmar. Vi hade roligt när vi lekte runt med det.
Hur hittade du Paul Matthews röst?
- När jag först började skådespela gillade jag inte min röst. Den kändes svag och inte så spännande. Alla mina hjältar, som Cagney och Bogart, hade en bra röst. Den var viktigare än hur de såg ut. Man ville imitera dem. En röst är ett bra sätt att hitta en karaktär. Om vi ska ändra mitt utseende och folk ska tänka inte på mig utan på Paul, måste vi också ändra rösten. Han har en något gäll och snäll röst.
Du växte upp innan sociala medier och internet fanns. Vad säger det om dagens samhälle, att en normal person kan lyftas upp och sedan plockas ned så snabbt?
- Jag har fått vänja mig under 40 års tid. Det finns en fantastisk tecknare, Alan Moore. I en dokumentärfilm om honom nämner han ett exakt årtal då information kommer släppas så snabbt att vi alla kommer bli till ånga. Informationen är så snabb. Alla har ett kollektivt medvetande. Allt händer via teknologi. Det utvecklas än, men är här för att stanna.
- Han skrev ett manus som jag försökte filma. Det hände aldrig. Det var innan internet ens fanns, men det handlade om internet och hur allas liv skulle förändras på ett ögonblick.
Vad säger filmen om cancel-kulturen?
- Jag tänkte aldrig på det när jag sa ja till manus. Jag såg det mer som en analys av hur man upplever berömmelse och som sagt, vad jag gick igenom med alla memes. Teknologi gör att allas tankar blir likriktade så snabbt. Jag tänkte inte på cancel-kulturen, men vad du som tittare än tycker så är det rätt. Det här är en film som kan väcka en dialog.
"Alla memes gjorde mig förvirrad och frustrerad"
”Dream Scenario” påminde om skruvade karaktärer som i filmen ”Adaptation”. När du läste manus, såg du fram emot en ny roll i samma anda?
- Intressant liknelse med ”Adaptation”, för vår regissör Kristoffer (Borgli) gillade den filmen. Han skrev inte rollen för mig, han frågade andra först. Men han ville skriva något som liknade ett Charlie Kaufman-manus. Det som lockade mig var att jag tyckte jag hade den livserfarenheten. Att försöka försonas med vad som händer med en när folk skapar mashups som blir virala på vissa sajter… de klipper ihop mina karaktärers galnaste scener. Känslan av frustration och förvirring. Det kunde jag ta med mig till rollen som Paul Matthews.
Men samtidigt lever din filmografi kvar även i yngre människors medvetande. Du är populär i alla åldrar.
- Det insåg jag med till slut. När jag pratar om att ”bli vän” med dessa memes, så handlar det om det. Folk har redan bestämt sig för vad de tycker om mig. Jag insåg att det bästa som kan hända framöver är om någon som växt upp med mina filmer kan säga, ”jag vill prova på det, jag vill ringa och göra en film med Nic”. Att någon hälften så gammal som mig ser en spännande potential.
Hur var det att jobba med Kristoffer Borgli för första gången?
- Med risk att låta töntig så var det en dröm som blev sann att göra ”Dream Scenario” med Kristoffer. Jag hade sett hans kortfilmer. Han är en riktigt bra skådespelare, han spelade själv i dem. Sen såg jag ”Sick of Myself” och förstod att han har en ny och spännande vision. Jag såg flera andra norska filmer och det händer verkligen grejer där. De tar det seriöst. De ger pengar till studenter som får göra film. De ger dem tillgång till kameror och datorer. De fostrar den kreativa andan i Norge.
- Kristoffer är så självsäker och trygg. Det uppskattar man som skådespelare. Ett manus som ”Dream Scenario” liknade inget annat jag hade läst. Men vi formade det hela ihop, för att få hans dröm att komma till liv.
A24 har blivit kända för rätt skruvade filmer. Det här är din första storfilm med studion. Har du någon favorit i deras katalog?
- Allt de har gjort med Ari Aster är magiskt. Du har rätt om A24, det är varför jag återvänder till independent-film - för originaliteten. De kostar inte så mycket pengar, de bryr sig inte om att många ska köpa en biobiljett. Här finns en frihet att hitta något som känns fräscht och nytt. Man får kreativiteten att växa. A24 tar risker som inga andra studios skulle våga ta.
Vem skulle du helst vilja se i dina drömmar under ett års tid? Om du fick välja vem som helst i världen.
- Wow… jag vet inte, men antagligen mina barn och min fru. Samt andra människor jag älskar, helt enkelt.
”Dream Scenario” går nu på bio.
