MZ möter Nils Petter Sundgren

INTERVJU
14 November 2014 | 19:00

MovieZine möter Nils Petter Sundgren

"Jag tänkte ofta: vad fan håller jag på med?, när jag gått upp en kall vintermorgon för att se en dålig film."

Han har sett över 10 000 filmer, besökt filmfestivalen i Cannes 40 gånger och är onekligen svensk filmkritiks grand old man. MovieZine har träffat Nils Petter Sundgren för att reda ut om gammal verkligen är äldst.

Berätta om några bra filmer du sett de senaste åren?

- Som går nu?

Ja, de bästa du sett?

- Jag är så dålig med titlar, men nu ska vi se. "The Grand Budapest Hotel" var jag väldigt svag för. Den var oerhört magnifik. Det var skojigt att se en film sensuellt, med sinnena. Sen kan vi ta tvärt om. Den där tysta begravningsentreprenören, vad hette den?

"Still Life"?

- Ja, det är motsatsen. Det är fantastiskt! Sättet att hålla den så, det var stort. Av det svenska lovprisade, så tycker jag inget var så märkvärdigt.

Du gillade inte "Turist"?

- Nä, inte i stort. Men jag tycker svensk film är vansinnigt överskattad. Berättarmässigt så var det inget speciellt. Håna män, det är jag trött på. Men jag är ju gammal och cynisk. "Två dagar, en natt" tyckte jag om. Sen tyckte jag ganska mycket om Woody Allens senaste "Magic in the Moonlight". Det Woody Allen gör nu, det är stor underhållning. Det är en gammal kärlek antar jag, hade jag varit ung så hade jag nog inte tyckte det var så märkvärdigt. Sen tyckte jag om "Det andra Heimat", fyra timmar, den imponerade djupt på mig. Jag har i tilltagande grad blivit mer nyfiken på att se film som ett njutningsmedel, hur det är gjort, känslan, det sensuella. Det intresserar mig mycket mer än förut. Jag har blivit lättsinnigare.

Vilka moderna filmer tror du är klassiker när de är 50 år.

- "Grand Budapest" är säkert en klassiker när den är 50. En sån film som "Gone Girl" kan säkert vara en klassiker, för att den är så oerhört skickligt gjord. Den är vattentätt berättad. Men den är inte så attraktiv. Den innehåller inga människor man gillar. Men jag blev inte så tagen av den. jag tycker det var så kallt. Men Fincher är skicklig som fan. Svenskarna då, det är inte säkert att någon blir det. Det var lättare på Bergmans tid.

Vem från filmens värld har du uppskattat att träffa mest?

- Ja, Bergman, för honom lärde jag känna mest. Honom träffade jag många gånger. Privat också. Hans förhållande till människor, skådespelare och journalister, var att han skulle erövra dom. Genom sitt intagande sätt, så skulle han få den här människan att känna sig intressant. Han var jävligt skicklig på det. Och han var ju intressant. Att träffa Buster Keaton var ju roligt, och Buñuel. Men Bergman var den jag hade mest utbyte av. Mycket genom att jag träffade honom under många år. Men jag påstår inte att jag var särskilt god vän med honom. Inte mer än någon annan. Det är ju många som säger att dom var vän med honom.

Vem önskar du att du hade fått prata med?

- Jag tror Orson Welles. Han ställde in vårt möte och senare fick jag reda på att han ville ha 1000 dollar, men det fick jag aldrig reda på. Det hade jag gladeligen skrapat fram. Han var en besvärlig människa med ett knepigt liv.

Vad tycker du om de amerikanska remakesen?

- Jag gillar inte remakes. Då ser jag hellre om gamla amerikanska 30-, 40- och 50-tals filmer. Dom är oöverträffade. Jag minns någon sen kväll när SVT visade gamla Bogart-filmer, då satt jag som förstenad. Den där med Lauren Bacall... hon har en syster som är psykotisk... det är... Faulkner har skrivit manuskriptet... äh, då var jag i alla fall salig när jag såg den. Det var ett förträffligt sätt att sluta en dag. Att återse de här filmerna från ungdomen, när dom håller, så är det en särskild kvalitet. Det är ju därför de flesta människorna gillar den musiken dom hörde när dom var mellan 15 och 25 år. "Utpressning", så heter den. Bogart och Bacall-filmen.

Upplever du fortfarande några fördelar med att vara den du är?

- Ja, det får jag. Jag har kort, jag kan gå på förhandsvisningar när som helst och från Filminstitutet har jag kort också.

Nu ska vi bli lite allvarligare. Varför finns inte Filmkrönikan längre?

- Det får du gå tvärs över gatan till SVT och fråga, jag vet inte. Jag har hört sägas att dom har pratat om det i flera år. Fråga chefen. Dom resonerar ju uppenbarligen på något sätt, men jag vet inte hur. Dom försökte jaga ungdom på slutet och det blir sällan bra. Jag tänker på att Babel fortfarande pågår, det kan inte ha så jäkla många tittare och inte fasen gör dom det till ett ungdomsprogram. Det skulle vara intressant att höra varför? Jag tror Fredrik Sahlin har har pratat med dom länge. Jag tror att problemet var att det absolut skulle föras till Göteborg av regionalpolitiska skäl och det är konstigt att Göteborg inte lyckades, när det finns så många talanger där. Det är Göteborgstelevisionens fel. Ett problem är att det skrivs om varje jävla film. Man skriver inte om varje bok som kommer ut. Mycket är ju inte värt mer publicitet än ett cykelstöd. Det pratas mycket om tittarsiffror och det är på ett sätt televisionens förbannelse.

Tycker du att det behövs en filmkrönika?

- Lika mycket som det behövs program om konst, litteratur och musik. Inte mer än något annat. Men i lika hög grad. Så är det klart att alla ambitiösa kulturprogram får en reducerad publik.

Om du fick fria händer att göra Filmkrönikan nu, skulle du göra annorlunda då?

- Ingen aning. Det är inget jag tänker på. Jag skulle vilja göra som jag gjorde fast bättre. Det skulle vara intressant att göra reportageresor. Mera stora intervjuer. Det skulle vara roligt. I högre grad prata om färre filmer.

Läser du fortfarande filmkritik och hur mycket tar du till dig?

- Jag läser Stockholmstidningarna, framför allt morgontidningarna. Sen läser jag lite utländskt. Jag brukar läsa amerikansk, brittisk och fransk kritik, men inte metodiskt. Jag kan inte se att filmkritiken tar några nya vägar, även om många är väldigt duktiga. Den franska kritiken var väldigt viktig än gång i tiden. Nu är den inte det längre. I Sverige finns det många duktiga filmkritiker, det tycker jag. Jag läser helst morgontidningarna. Det finns ju knappt några filmtidskrifter. Det är FLM och den får inte riktigt hjärtat och klappa så våldsamt. Det är ambitiöst men man saknar en tidning som Chaplin. Dom vassaste knivarna ägnar sig kanske inte åt filmkritik. Jag är inte säker på att det var så på min tid heller.

Vad tycker du om att TT tar över mer och mer av recensionerna i landsortspress?

- Det är klart det inte är bra. Ju färre röster, desto sämre är det. Tidningarna kämpar för sin överlevnad.

Hur tror du utvecklingen kommer att se ut, hur ser det ut om tio år?

- Vart ska kritikern hålla hus? På nätet givetvis. Men nätet har ju svårigheter att få in pengar. Kritikern måste vara en väldigt attraktiv nätpersonlighet som fotograferar sig i badbyxor, eller vad dom nu gör. Det förefaller som man måste bygga sitt varumärke, men jag är ingen expert. Kritikernas val måste vara att bli väldigt populistisk. Jag var inte Sveriges mest populära kritiker när jag höll på och jag ansträngde mig inte heller, men jag mjuknade med tiden. För jag förstod att det fanns andra åsikter än mina som kunde vara värda. Det är enda sättet. Om folk inte stimuleras av de filmer jag gillar, än sen då?

Har du upplevt lobbyism som dina år som kritiker?

- Det beror på vad du menar med lobbyism?

Kanske att du fått en pilsner för att prata gott om deras film?

- Nä, aldrig. Det kan jag svära på. Jag har inte ens hört talas om det. Resor är en annan sak. Det erbjuder många, för att skriva om att en film är på gång. Men cash on the barrel head, det har jag aldrig varit med om.

Vad var din relation till polemik?

- Polemik sysslade jag med i Expressen, som skrivande journalist. Mindre i SVT. Mer på TV4, där höjde jag tonen. Det kommer med åren och så blev väl klimatet öppnare. Polemik är ingen nyhet i svensk press, det ska jag inte påstå. Det var roligt. jag var ganska duktig på det. Det var tuffare på den tiden. Expressen var en väldigt rolig tid.

Vad är det vanligaste felet en recensent gör?

- Att vara okunnigt subjektiv, att skriva en åsikt som inte är underbyggd. Det tycker jag är tråkigt. Speciellt om det inte överensstämmer med min. Eller annars att vara ointresserad. Likgiltigheten är svår att bekämpa. Jag tänkte ofta: ”vad fan håller jag på med?”, när jag gått upp en kall vintermorgon för att se en dålig film.

Vad är en kritikers viktigaste uppgift?

- Att berika människors uppfattning om film. Att väcka uppmärksamhet. Att gå filmens ärende. Inte att förbättra publikens smak. Och att tänka ett steg längre om filmen.

Borde inte en ur målgruppen recensera?

- Varför det? Nej det tycker jag inte. Filmkritiker är där för att kunna ge vägledning. Kritikern vet mer. Men om någon ur målgruppen recenserar, så är inte det en olycka heller. De bästa filmerna om ungdomar, nog har jag kunna förstå dom. Dom bästa i alla fall. Den där "Lilja 4-ever", nog fan förstod jag den. En kritiker ska vara känslig och rörlig i huvudet. och kunna förstå människor som är annorlunda. Jag kunde förstå "Cykeltjuven" utan att vara cykeltjuv och jag kunde förstå "Citizen Kane" utan att vara galen i huvudet. Poängen med film är ju att utöka ditt register. Att bli berikad med helt andra förhållningar.

Vilken är din favoritplats i biosalongen?

- Det är långt bak längst ut till höger, för att jag har ett dåligt ben som jag sticker ut och eftersom man blir långsynt på gamla dar, så slipper jag glasögon och jag hör bra också.

Okey, vi avslutar med två klassiker. Vilken levande eller död regissör vill du ska göra filmen om ditt liv?

- Ja, Howard Hawks till exempel, för att jag gillar honom så mycket. Han kunde allting, som dom gamla Hollywooders kunde. Dom var så formbara och så jävla skickliga. Dom var bra på att regissera folk, dom kunde göra stora filmer, dom kunde göra små filmer.

Vilken är din favoritfilm och varför?

- Det har jag 50 svar på. Den frågan har jag fått ofta. Jag svarar ofta "De sju samurajerna". Det kan jag göra för bekvämlighetens skull. Det kan jag försvara. Det är för delvis så var det en sån underbar upplevelse när jag såg den först. Det var den första Kurosawa som jag minns att jag såg. Delvis genom formspråket, genom skådespeleriet, genom visionen. Den har jag sett så jäkla många gånger och aldrig sett något fel på. Det handlar ofta om att filmen ska komma in i rätt tid i livet. Om jag såg en film idag, som var mycket bättre, så skulle den ändå inte vara den som är bäst.

Hör Nils Petter Sundgren berätta om sina unga år som filmälskare:


Filmskribenterna som medverkat i Kritikerveckan på MovieZine har fått ställa varsin fråga till Nils Petter Sundgren.

Emma Gray Munthe: Vilken intervju har gått mest snett i din karriär?

- I min första filmkrönika februari 1963 intervjuade jag polske regissören Kawalerowicz om hans film "Nunnan och djävulen". För att imponera med min pålästhet lät jag frågan bli bortåt minst tre minuter för lång. Senare har jag hört att denna intervju använts som underhållande och varnande exempel på TV-kurser. Senare har jag på festivaler märkt att framför allt unga filmjournalister gör samma fel.

Åsa Fiffi Lundh: Vilken av "Transformers"-filmerna tycker du är bäst?

- Ingen alls, Inte min genre.

Fredrik Strage: Vilken film har du sett flest gånger?

- "Galopperande flugan" hörde till min ungdoms favoriter. Jag ser fortfarande gärna om den, särskilt för Mischa Auers ryske prins. Och för den fantastiska Lindy Hopscenen. Finns på Youtube. Se och lär!

C-G Karlsson: Har du någon favoritscen i filmhistorien, som du återkommer till i tankarna?

- Bogart och Bacall i ”Att ha och inte ha”. You know how to whistle don’t you?

Hans Wiklund: Har du någon gång ångrat att han blev filmkritiker?

- Åtskilliga gånger har jag önskat att jag hade ett någorlunda välbetalt och nyttigt yrke.

Miranda Sigander: Hur ser du på filmjournalistikens utveckling. Har du någon uppfattning om hur de unga kollegorna jobbar idag och går det att jämföra med hur det var på din tid?

- Jag hoppas att de gör så gott de kan. Och får välbetalda jobb trots tidens ondska. Själva uppgiften måste rimligtvis vara likartad. En skillnad är förstås att vi slapp sätta sifferbetyg.

Hynek Pallas: Vem recenserar filmen om ditt liv?

- Eftersom du är så intresserad av denna film redan innan den görs, ligger du förstås nära till hands. Lycka till!

Setareh Yousefi: Vilken film kändes mest banbrytande när du såg den första gången?

- Många filmer har känts banbrytande, i första hand de som speglar intressanta personligheter, har poesi och kanske en gnutta galenskap och helst även relevans för betraktaren. Filmerna kan utspelas i nutiden, det förflutna eller framtiden. Ingmar Bergmans "Gycklarnas afton", en intensiv berättelse om människor på cirkus gav mig en upplevelse av nytt liv, sensuellt och brutalt och brutalt mer något annat jag dittills hade sett på bio, ännu mindre upplevt. Att jag förfördes av "Gycklarnas afton" hängde inte minst samman med att jag på den tiden kände mig som Ingmars mindre begåvade lillebror. När jag läste en inflytelserik stockholmskritikers ord att"Jag vägrar att okulär-besiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången". Bergman fick också för femtionde gången höra att han att han var gymnasial. Även om storebror fortsatte att vara gymnasial kunde även väl jag också fortsätta med det jag med. Men i dag när Bergman av många räknas till forntiden håller "Gycklarnas afton" med sin intensitet, smärta och skuldbelastade njutning. Skådespeleriet är lysande. Åke Grönberg är en svensk Emil Jannings, Harriet Andersson storartad som lindanserskan som låtsas stå emot den hale cirkusdirektören Hasse Ekmans förförelseknep.