"Max var morfars favoritskådis"

22 Februari 2010 | 12:41

"Max var morfars favoritskådis"

Leonardo DiCaprio har återigen huvudrollen i Martin Scorseses nya film, "Shutter Island", vilket blir deras fjärde samarbete ihop efter "Gangs of New York", "The Aviator" och "The Departed".

Det har pratats från vissa håll om att DiCaprio skulle blivit nominerad till en Oscar för sin prestation om filmen släppts i slutet av 2009 som planerat. Med det nya premiärdatumet i februari är den chansen dock liten.

Det är en skämtsam skådespelare som MovieZine får chans att träffa i New York och han verkar inte ta sig själv på alltför stort allvar. Däremot vill han inte säga om rollen som polisen Teddy Daniels, som undersöker försvinnandet av en farlig mentalsjuk patient, är hans bästa hittills. Däremot erkänner han snabbt att det har varit den mest utmanande. Sitt beröm sparar han istället åt Scorsese. Men även Max von Sydow hyllas av stjärnan som upprepar flera gånger att vår svenske legend är en fängslande skådespelare med en unik styrka.

Det här är en väldigt mörk roll. Vad var det som drog dig till den?

Det är aldrig ett medvetet val att dras mot den här typen av roller. Jag kan helt enkelt inte hjälpa vad jag blir berörd av. När jag läste manuset var det direkt den emotionella resa som Teddy gjorde för att få reda på sanningen om Shutter Island och därigenom få reda på sanningen om sig själv, som jag fastnade för.

Vad var de största utmaningen med rollen?

Jag förstod aldrig hur djupt Teddys trauma var och vart vi var tvungna att ta karaktären för att göra filmen trovärdig, förrän vi var ute på inspelningsplatsen och lekte runt lite med scenerna. Jag kunde komma dit med en viss idé om vad jag skulle göra och helt plötsligt inse och säga till Marty att 'Wow, det här är den viktigaste scenen i hela filmen, eller hur? Om vi inte gör det här rätt och det inte blir så realistiskt som möjligt och om publiken inte knyter an till den här killen, då faller alltihop?' Och Marty sa bara 'Ja, du har helt rätt.' Det var såna situationer som ledde till att vi fick fram det porträtt av Teddys karaktär som är som ett komplicerat pussel i flera lager. Och det blev bara djupare och djupare. Det var verkligen en av de mest utmanande och svåra roller som jag haft. Absolut!

Du har sagt att "lidande är tillfälligt, men film är för evigt". Var det mycket lidande under den här filmen?

Nej, den var lätt som en bris att göra. Haha. Nej. Det där citatet var vad Michael Caton-Jones sa till mig när han regisserade en film som heter "This Boy's Life" som jag gjorde med Robert De Niro när jag var 18. Jag var som en vild unge på inspelningarna och hade ingen aning om hur jag skulle uppföra mig och följde inga regler. Så när vi helt plötsligt skulle beröra ett allvarligt ämne så sa han till mig att även om jag tyckte att det här sög just nu och att jag inte ville göra det så skulle "plågan" vara tillfällig men filmen vara för evigt - och att det vi gjorde just då skulle brännas in i cellulosa för all framtid. Så det mantrat har fastnat hos mig, för att sätta press på mig själv i jobbiga scener.

Till frågan om det här var en jobbig film att göra - absolut! Den var svår. Men det är samtidigt något som är väldigt kul. Att få spela en sådan komplex karaktär och jobba med scener med mycket djup är utmanande för mig som skådespelare. Det blir en intressant och fascinerande process där man kan lära sig massor varje dag. Så det är kul, på ett annorlunda sätt.

Din karaktär, Teddy, har mardrömmar när han är på Shutter Island. Har du liknande mardrömmar själv?

Det är lite lustigt, men jag kommer faktiskt inte ihåg mina drömmar. Jag minns dem aldrig eller så har jag inte haft dem på flera år. Bara en gång när jag försökte sluta röka och satte på ett nikotinplåster så hade jag mardrömmar om massmördare som verkligen fick mitt blod att isa sig. Jag vaknade mitt i natten och var tvungen att ta av plåstret. Men annars minns jag inte drömmer. Jag vet inte vad det säger om mig på ett psykologiskt plan men... haha.

Så nikotinplåster var ditt knep för att komma in i karaktären som Teddy?

Haha. Ja, precis. Jag satte på ett mellan tagningarna. Haha.

Nu har du och Scorsese gjort fyra filmer ihop. Hur kommer det sig att ni samarbetar så ofta?

För mig är det väldigt enkelt. Han är... ja alltså, han är ju Martin Scorsese. Han är regissören med stort "R" under min tid. Han har haft ett liknande förhållande till en annan skådespelare, nämligen Robert De Niro, och det arbete de gjorde ihop gav oss några av filmhistoriens viktigaste och mäktigaste verk. Den skådespelare han anlitar, vem det än må vara, ges fullt ansvar att skapa sin karaktär. Marty skapar berättelsen genom det som skådespelaren får fram genom sin prestation. Det blir ett dynamiskt samarbete och han tillåter att vi tycker olika. Självklart är han där och styr skutan i slutändan, men han låter mig göra mina val och det är väldigt stärkande som skådespelare.

I Sverige är vi ju stolta över att Max von Sydow har del i den här rollistan. Hur var det att jobba med honom?

Det är intressant för när vi gjorde den första scenen han är med i och Marty fokuserade kameran på hans nacke där han sitter i en fåtölj, så kände jag hans närvaro och den styrka han utstrålade till och med från baksidan av hans huvud. Haha. Jag visste att jag skulle ha en konfrontation med honom i den scenen och så fort han vände på huvudet så var det en slags stoisk kraft som kom från honom när han sa sina repliker på ett sätt som var så fängslande och som bara skakar om en in i märgen.

Jag kände till honom väldigt tidigt eftersom han var min morfars favoritskådespelare. När jag var 18 år åkte vi till en filmfestival i Tyskland och det var min morfars dröm att få träffa honom eftersom Max var hans ikon. Vi fick chansen att träffa honom där och jag har faktiskt ett foto på oss tre ihop som jag förstås visade för Max under inspelningen samtidigt som jag sa att han var min morfars favoritskådis. Jag behöver kanske inte säga att vi kom väldigt bra överens på direkten! Han är en fantastisk man och en fängslande skådespelare. Verkligen!