Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors Kardelo

20 februari 2020 | 19:00

Både humor och allvar när pappa Marianne kommer ut på bio

Vi pratar med regissören Mårten Klingberg om transtematik, biokris, Rolf Lassgård och Martin Beck.
Dramakomedin "Min pappa Marianne" följer en präst som vid 60 års ålder kommer ut som kvinna. Rolf Lassgård spelar Lasse/Marianne men historien berättas främst ur dottern Hannas (Hedda Stiernstedt) perspektiv. Det är en varm och härlig film som lämnar en med en feelgoodkänsla och manar till eftertanke. En verklighetsinspirerad svensk hbtq-historia som samtidigt är gjord för att gå hem hos en stor publik.
 
Ni har lyckats bra med att hitta rätt ton för filmen. Det måste vara en utmaning att göra en film som behandlar transtemat, men också är bred och publikfriande?



- Vår producent Charlotta Denward hade läst boken ("Min pappa Ann-Christine") och blivit berörd. Hon hade tidigt en idé om att göra det till en jämförelsevis lättsam och bred film. Det är kanske lite som att ta ett fint vin på Systembolaget och hälla det i en sangria, haha… Och det finns såklart en utmaning med den här tematiken. Men jag gillar ju dramakomedier, och ser inget problem med att blanda humor och allvar så länge man har en spelstil som är realistisk. Det är det som håller ihop formen. Då kan ren slapstick blandas med djupaste allvar. Sen var det klart att både jag och Rolf fick researcha själva temat mycket.



Det får ju inte bli ”Mrs Doubtfire” av det hela, eller något tramsigt.

- Precis. När jag träffade både Ann-Christine och olika transpersoner så insåg jag att ”det här kan ju se ut på så många olika sätt”. Det säger Ann-Christine i boken, och repliken finns också med i vår film: ”Jag är inte expert på att vara kvinna, jag är expert på att vara jag”. Det finns inte ett sätt. Och det var skönt, både för Rolf och för mig. 

- Det är annars lätt att tro, att bara för att man jobbar med något som är bit ifrån en själv, så finns det ett facit. Men vi berättar om en specifik karaktär, nämligen Lasse/Marianne, ingen mer än så. Den historien ska ju vara plausibel, men den behöver inte representera alla som har en liknande identitet.


 

Lena Endre och Rolf Lassgård i "Min pappa Marianne".
 
Rolf Lassgård är fantastisk i rollen. Vad hade han som du letade efter?


 
- Dels är Rolf en fantastisk skådespelare. Han är också väldigt hängiven sina projekt, det visste jag om. Förutom det fanns det något väldigt positivt i att han är så storvuxen. Det blir en större utmaning för honom! Han kan inte sömlöst glida in i klänningar, varken bokstavligt och bildligt talat. Det gillar vi som håller på med dramatik - ett större hinder, helt enkelt. 



Boken och filmen skiljer sig åt en del. Kan du berätta hur?

- Filmen har lånat grundtematiken, skulle jag säga. Boken är en intressant studie, skriven av Ester (Roxberg), om relationen till hennes pappa. Men den har inte alls den här yttre berättelsen om någon som vår karaktär Hanna, som kommer hem från storstaden och ska ta ett jobb hon inte vill ha. Det är hitte-på, och vi har också skapat en helt egen familj. Jag tror det saknar motstycke, att göra en film som skiljer sig så mycket från förlagan som vi har gjort. Med det sagt så var det fantastiskt att Ester och Ann-Christine ändå har varit så stöttande, och gillar filmen så pass mycket. Det är jag väldigt glad för.


 

Mårten Klingberg gör en biroll som kameraman och Hedda Stiernstedts kollega på nyhetsredaktionen.
 
Du har skrivit och regisserat flera Beck-filmer. Det blir väldigt kul för oss som vet om det, när du här spelar en karaktär som får driva lite med ”trötta snutfilmer”.

- Haha, jag har varit involverad under manusprocessen här också, men just det hade inte jag skrivit. Det var Ida Kjellin och Daniel Karlsson. Så jag kanske inte förstod att det var en möjlig passning till mig (skratt). Jag är väldigt glad över mina Beck-filmer. Jag tycker inte de ingår i någon trött tradition.

Beck är ett sådant fenomen. Vi kritiker älskar att såga dem, samtidigt som de drar massvis med tittare. Vad gör att de fortfarande lever och går bra?


 
- Jag fick möjlighet att skriva relationsdrama, familjedrama… Och sen har man chansen att jobba inom ett populärt koncept, någonting som säljer. Jag gillar ju det där. Nu ska jag göra en ny långfilm med Vasaloppet som tematik. Beck har sin publik, jag tycker det ses lite över axeln. Man kan göra väldigt bra grejer även inom det konceptet. Varför är de populära? Det byggs ju upp över tid, folk gillar det de känner igen.
 
- Det är ett starkt varumärke. Sen är det upp till oss att göra bra grejer inom det. Beck-filmerna är ju väldigt olika, vissa är riktigt bra. 


 

Prästen Lasse innan förvandlingen börjar.
 
Vad kan du säga om nya filmen ”Ur spår”? 


 
- Det är också en dramakomedi, som ”Min pappa Marianne”. Det är en helt annan tematik men fortfarande med humor och allvar. Det handlar om ett syskonpar där storebrorsan är högpresterande och lillasyster är underpresterande, och de lär sig av varandra. Han ska åka Vasaloppet och drar med sig henne. Maria Karlsson har skrivit manus i tätt samarbete med mig. En karaktär är mer eller mindre baserad på mig (skratt). Du får själv gissa vilken.

Det har pratats mycket senaste tiden om en kris inom svensk film. Under 2019 var det få som gick på bio för att se svenska filmer, även de som var riktigt bra fick det kämpigt. Vad tror du att det beror på?



- Jag har inte hela svaret, såklart. Även om det fanns kvalitet i många av filmerna som släpptes under hösten, så fanns där också storymässiga problem. De kanske inte var optimalt medryckande. En del av svaret kan ligga där. Sen är det enorm utmaning att matcha tv-utbudet. Men folk går ju inte mindre på bio, det är den svenska andelen som minskar. Jag vet inte om bristande marknadsföring kan vara en del av problematiken? Men jag tycker att jag kunde se brister i själva berättelserna, utan att vara mer specifik. 



Lyckas ni vända den negativa trenden? 

- För att lyckas måste man göra något som är bra, medryckande, som folk snackar om. En superhärlig upplevelse! Det räcker inte att ”filmen var okej”, då stannar folk hellre hemma framför Netflix. Såklart hjälper det till att ha med Rolf Lassgård, han har ju en stor fanbase. Men jag tror mer på kraften i en medryckande berättelse. Sen kanske jag får äta upp allt det här, haha.


 
 
Något annat som diskuteras flitigt i filmvärlden är vikten av mångfald och representation. Transtemat är exempelvis något som sällan skildras på bioduken. Känner du att ni filmskapare har ett ansvar att lyfta fram sådana historier?


 
- Jag tänker inte så. Jag går igång på olika berättelser som jag kan identifiera mig med på något sätt. Även här, där tematiken ligger långt ifrån mig vad gäller Rolfs karaktär. Men Heddas karaktär är kanske den som jag har lite närmare till. Det där som beskrivs som glappet mellan vad vi vill vara, och vad vi faktiskt känner på riktigt. Jag går också igång på att det finns en tydlighet i den här berättelsen.

- Det är klart det är en stark och bra story, när den som uppfattas som man drar på sig en klänning och säger sig egentligen vara kvinna. Sen kan jag förstå om hbtq-människor vill se mer av sina historier, men jag går mer på min magkänsla, så får andra styra det valet. 

 
"Min pappa Marianne" får biopremiär till helgen.
| 20 februari 2020 19:00 |