Min pappa Marianne 2020

Drama Komedi
Sverige
110 MIN
Svenska
Min pappa Marianne poster

Synopsis

Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som inte kände vare sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.
Ditt betyg
3.7 av 31 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Dunerfors Kardelo

30 januari 2020 | 10:00

Feelgood-laddat om att komma ut på äldre dagar

Hur hanterar man när ens förälder kommer ut som transperson? Tunga frågor behandlas med lättsam ton och respekt i varma dramakomedin "Min pappa Marianne". Hedda Stiernstedt och Rolf Lassgård har en fin far-och-dotter-relation, och det starka skådespeleriet lyfter filmen även när manuset visar upp sina brister.
Småstadsprästen Lasse firar sin födelsedag med att släppa in familjen på en hemlighet. Han vill egentligen leva som kvinna och heta Marianne.

Med en somrig tunika och mascaran på plats kommer också friheten, att vara den han/hon alltid drömt om att vara. Friheten att släppa fram Marianne, som fått stå tillbaka i alla dessa år medan Lasse skaffade fru och barn. Nu är hon 60 år och hon vägrar att gömma sig längre. Oavsett vad samhället, församlingen, hustrun Eva eller de vuxna barnen har att säga om saken.

Mariannes berättelse är en härlig och livsbejakande komma-ut-historia, som bygger på verkliga personer och händelser. Ester Roxbergs bok om hennes pappa Ann-Christine står som förlaga, omvandlat till manus av Daniel Karlsson ("Jag kommer hem till jul igen") och Ida Kjellin ("Bamse och häxans dotter").

Liksom boken berättas filmen ur dotterns perspektiv - 28-åriga Hanna som flytt till Stockholm och svurit på att aldrig igen flytta hem till Alingsås. Nydumpad och arbetslös tvingas hon ändå återvända för ett sommarvick på en tv-redaktion. Hanna känner genast att någonting inte är som det brukar hemma hos mamma och pappa, och får snart sitt livs chock. Hur hanterar man att ens pappa, ens klippa i vått och torrt, har dolt något så stort hela sitt liv? Är han/hon/hen fortfarande samma person?

Hedda Stiernstedt känns äkta i huvudrollen, och skildrar dottern Hannas många komplexa känslor och tankar. Förvirrad, bekymrad, omskakad och förbannad om vartannat. Hon är publikens fönster in i en för många obekant värld, och hon reagerar nog precis så kaotiskt (och ofta osmidigt) som nog många skulle gjort i en liknande situation.

Tur då att hennes pappa håller sig lugn och förstående. Rolf Lassgård, denna 193 cm långa viking, har hittat sin inre kvinna och gestaltar både Lasse och Marianne med värme och värdighet. Han är trovärdig hela vägen, och bygger utan större ansträngning förståelse och sympati för transpersoner och deras vardag och kamp. Sen passar han oväntat bra som tant!

Lena Endre spelar den förstående men bekymrade hustrun Eva, som vill hålla ihop familjen och hålla hemligheten innanför husets väggar. Klas Wiljergård gör familjen komplett som sonen David, en frispråkig mansbaby som får kläcka ur sig alla opassande dumheter. Som om filmens "comic relief"-roll inte räckte till bär han också t-shirtar med ironiska tryck för alla tillfällen. Ett kul garderobsval som väcker fniss i biosalongen, men får onödigt mycket fokus.

Manuset följer egentligen mallen för en klassisk feelgood till punkt och pricka. En dramakomedi som vet när den ska vrida upp stråkarna, och när det är dags att lätta upp stämningen med en fjärt. Självklart finns det utrymme för ett stort inspirerande tal. Man lånar skamlöst ett citat ur "När Harry mötte Sally", och precis som ovan nämnda t-shirtar känns det som ett lite billigt knep.

Visst, det här är klyschigt och förutsägbart på sina håll, men det funkar ändå tack vare så starka skådespelare som förhöjer materialet. Framför allt är det den varma och fina relationen mellan Hanna och hennes pappa Marianne som lyfter filmen och laddar den med patos.

Även i föräldrarnas historia gömmer sig ett intressant drama om acceptans. För att inte tala om dilemmat, elefanten i rummet, som sonen David uppmärksammar när han plumpt frågar mamma: "Vadå, är du lesbisk nu?" Lasse och Evas berättelse kunde ha blivit en helt egen film i sig. Lassgård och Endre skiner i sina gemensamma scener.

"Min pappa Marianne" är också ett bitterljuvt kärleksbrev till småstaden, och att hitta hem. Alingsås får representera alla små samhällen där fördomar och skvaller frodas, men i denna idylliska vision övervinner kärleken och gemenskapen allt.

Filmen predikar om att våga vara sig själv och acceptera andra. Ett välkommet bidrag i det knappt existerande svenska hbtq-utbudet på bioduken, och att Mårten Klingberg lyckas paketera det som en bred och publikfriande storfilm är en bedrift värd applåder. Förhoppningsvis kommer denna underhållande och tankeväckande film gå hem i stugorna.
| 30 januari 2020 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (6)
1
Sweden is a cucked country. No wonder you guys like this garbage.
Läs mer
5
Rolf Lassgård spelar väl den välvilliga, sårade människan. Skapade ett stort feel good samtidigt som spänningen i familjen framhävdes. Skildrade hur enkelt det är för vissa att vara egoistiska istället för att sympatisera och förstå den andra parten.
Läs mer
4
Filmen “Min Pappa Marianne” har varit lite av en snackis. Ska den bli favoriten för Guldbaggegalan 2021? Har den vad som krävs? Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte utefter de tankar och förutspådda åsikter jag har haft inför filmen. Men först lite om handlingen. Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna (Hedda Stiernstedt), 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa (Rolf Lassgård), prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde. Om det heter han, hon, honom, henne? Ja, det är något svenska folket kan diskutera i oändlighet. Det blir förvirrande för deras hjärnor när det tillkommer ytterligare ett ord som i den diskussionen är “hen”. Vissa har även kommit på att det är det engelska ordet för “höna”. Själv lever jag med åsikten att könstillhörighet inte är något som definierar den person vi vill vara eller är. Filmen “Min Pappa Marianne” försöker att vara en tegelsten i denna märkligt okompletta tegelvägg som alldrig tycks bli färdigmurad. Lite humor finns i en lagom portion mest för att lätta upp stämningen i en annas mörk historia där identitet på ett väldigt svenskt sätt ifrågasätts. Trailern inför filmen gav därmed intryck av att filmen är helt åt familjekomedihållet. Så är verkligen inte fallet. Visst finns det många stunder då biopubliken faller ut i skratt. Men i nästa stund sätter de nästan skrattet i halsen för att humorn kretsar kring obekväma situtioner som skapas då en man med en etablerad roll i samhället som präst bestämmer sig för att bejaka sitt liv fullt ut genom att klä sig i kvinnokläder. “Jaha, pappa gillar kvinnokläder och vill kalla sig för Marianne. Det går ju bra så länge han gör det inom hemmets murar och inte låter samhället se honom i kvinnokläder. Då tror de att det rör sig om en 60-års kris. Det kan räcka med att han rakar sig. Mer behöver inte utomstående folk få veta”. Det stannar inte där. För sin chef inom kyrkan berättar Lasse som Rolf Lassgårds karaktär heter om Marianne. Hans chef uppmuntrar honom att leva ut sin dröm. Hela familjen vill behålla den trygga fasaden och vill att allt ska vara som vanligt. Framförallt dottern Hanna som är briljant spelad av “Vår tid är nu”-stjärnan Hedda Stjernstedt har svårt att se sin älskade pappa Lasse som pappa Marianne. Tidigare har hon anförtrott känslor och svårgiheter i livet för honom. När sedan journalistkollegan Aisha spelad av Nour El-Refai uppmuntrar Hanna till att bejaka sin fars nya identitet genom att intervjua honom så är Hanna till en början negativ och slår bakut. Hon vill ha sin gamla pappa tillbaka. Det är grunden för den här filmen. Hannas bror som är lite av filmens slacker försöker att uppmuntra Hanna till att acceptera Marianne även om han själv har lite svårt för det. Lena Endre som spelar mamman Eva är aldirg tveksam till Lasses intresse för en ny identitet, men vill att han ska ta det långsamt. Filmen “Min Pappa Marianne” klarar balansgången utmärkt mellan drama och komedi. Resultatet blir en feelgood movie om att strunta i samhällets normer. Samtidigt säger Rolf Lassgårds karaktär att livet är för kort för att inte levas fullt ut. Hade Gud velat att man inte skulle leva sitt liv fullt ut så hade han inte skapat de här situationerna. Jag kan bara säga att för mig gick den här filmen rakt in i mitt hjärta och jag hoppas att fler filmer som utforskar den här typen av utsatta personers identitetskriser borde göras. Det skulle få den där annars ganska gråa och intetsägande tegelstensväggen att skimra i alla regnbågens färger. För vi vill ju ha ett Sverige som inte accepterar alla trots deras alla olikheter. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Min Pappa Marianne”.
Läs mer
Visa fler