Julia Ragnarsson: "Inspelningen var väldigt rolig"

18 Februari 2014 | 20:01

Julia Ragnarsson: "Inspelningen var väldigt rolig"

En ny svensk filmstjärna är född. I vår syns Julia Ragnarsson i två stora filmer, "Tillbaka till Bromma" och "Stockholm Stories".

Hon spelar mot en av Peter Magnussons karaktärer i "Tillbaka till Bromma", hade en stor roll i den andra säsongen av "Bron" i höstas, och dyker snart upp i ensembledramat "Stockholm Stories", mot bland andra Marie Richardson. På kort tid har Julia Ragnarsson synts i tre vitt skilda roller, och mer ska det bli: 21 år gammal har hon bara fått mersmak för film- och TV.

- Det var ganska länge sen nu jag gjorde "Bron". Men det känns lite kul att allt kommer på rad. Härligt att få utdelning för det man har gjort, säger Julia till MovieZine.se.

Tänker du på att du kan bli igenkänd överallt?

- Det behöver inte bli så. Det är inte målet med det jag gör, men vi får väl se.

Vem spelar du i "Tillbaka till Bromma"?

- Jag spelar en ung tjej som har gjort en säsong på en skidort där hon träffade Steven, en av de karaktärer som Peter Magnusson gör. Hon är ganska mycket yngre än vad han är. Hon är naiv och rättfram, och kanske inte den mest diskreta personligheten. Hon är väl lite egen, typiskt naiv för den åldern. Jag är själv 21 men kan inte riktigt identifiera mig med henne.

Hur var det att spela mot Peter Magnusson?

- Jättekul! Hela den här inspelningen har varit väldigt rolig. Det är sällan det bara är roligt, det brukar vara jobbigt också. Men det här var skitkul, ganska fritt och vi fick leka mycket i tagningarna. Fria händer är alltid en lyx när det funkar. Absolut inspirerande, och jag har inte heller gjort en så pass rolig roll innan. 

Hur svårt är det att hålla sig för skratt när man spelar in en komedi?

- Ja, ibland var det ju svårt, haha. Särskilt när det är improvisationer och vad som helst kan hända. Det kan lätt bli absurt. Men det har inte varit något problem. Roligast var en scen där de sitter vid matbordet, vi skrattade så mycket när vi gjorde den. Jag frågar om jag får gå från bordet, och det blir jättekonstigt. Det kommer jag ihåg att alla andra hade jättekul åt iallafall. Sen får jag äntligen vara skånsk också, det får jag aldrig annars.

Nej, du pratade inte skånska i "Bron" fast den utspelas i Malmö.

- Det är precis som i "Wallander"-filmerna, ingen pratar skånska där. I "Bron" var förklaringen att min pappa var från Stockholm. Jag tror att folk tycker det är jobbigt att höra på skånska faktiskt. Antagligen därför, vi låter väl som bönder (skratt). Det är alltid de där jättesmå birollerna som får prata skånska. 

Hur skulle du beskriva din karaktär i "Stockholm Stories"?

- Anna är nydumpad och i samband med det blir hon hemlös. Hon har ingenstans att ta vägen. I desperation söker hon upp en gammal skolkompis som hon inte träffat på många år. Hon ringer och ber om hjälp, och är kanske lite utnyttjande i början. Hennes pappa har varit en väldigt känd författare men en skitkass pappa. Min karaktär hatar pappan och har slagit sig fri. Hon är ganska ensam och söker kärlek och bekräftelse hos lite speciella människor.

Vem av de två karaktärerna är mer lik dig?

- Mja, det är klart, alla människor söker väl efter kärlek och vill bli sedda. Jag kan absolut känna igen mig i Anna på det sättet. Karaktärerna i "Stockholm Stories" är väldigt olika allihop men de har saker gemensamt. 

Dina föräldrar är också i branschen, var det naturligt för dig att hamna på samma bana?

- De jobbar på Malmö Stadsteater. Det är kanske inte så nära film, men jag blev självklart inspirerad av att växa upp på teatern, och jättefascinerad av det huset där all magi sker. Jag älskar teater, så jag ville ju jobba där när jag var liten, det var min dröm. Det har blivit oundvikligt, jag har bara bestämt mig för att kämpa mig in i det här yrket. Och nu börjar det gå ganska bra, tror jag. 

Kommer du ihåg din första roll?

- Jag staterade på Malmö Stadsteater när jag var 8 eller 9. Det var min första betalda roll och det största som hade hänt mig. När jag var 11 gjorde jag "Tur och retur" av Ella Lemhagen. Då är man så liten att man fattar inte vad man håller på med. Men man blir väldigt väl omhändertagen. Det var skoj. 

Hur var det att se sig själv på bioduken för första gången?

- Det är det klassiska, att man tål inte att höra sin egen röst. Jag var 12 när filmen kom ut och tyckte att jag lät pipig. Nu har jag också svårt för det. "Stockholm Stories" har jag kunnat se. "Tur och retur" har jag inte sett om på jättemånga år, men jag ska nog göra det, haha.

Du har också hunnit med en del brittiska roller, som BBC:s "Wallander" och TV-serien "The Fear". Hur hamnade du där?

- Jag blev skickad till England för ett tag sedan för att göra den här rundan som man ska göra, och träffa folk. Jag träffade en agentur som jag sedan fick jobba med. Jag började med att spela in ett band hemma. I "The Fear" spelar jag en albansk, prostituerad tjej. Det är inte en jättestor roll men jag återkommer i de avsnitten. Men grejen var att Peter Mullan var med. Jag älskar Peter Mullan, han är en av de bästa vi har, så jag blev skitglad av att se honom arbeta och hänga med honom. Men också att se hur det fungerar på en engelsk TV-inspelning. Det var ändå lågbudget, men i England är lågbudget liksom jättemycket budget om man jämför med Sverige. Det är en jäkla apparat, och fascinerande att se.

Två filmer kommer ut i vår, vad har du spelat in mer?

- Det som redan är inspelat är Ole Christian Madsen - en dansk regissör som bland annat gjort HBO:s "Banshee" i USA och "Flamman och citronen", han är cool - han har gjort en långfilm som heter "Itsy bitsy". Det handlar om ett rockband som har funnits i verkligheten. Det är 60-tal, precis när hippieeran började blomstra. Ola Rapace är med. Vi var i Kroatien och filmade, det var varmt och härligt. Det var bara en liten roll men en jättekul roll att spela. Den kommer ut 2015. Jag provfilmar jättemycket nu, men provfilmningar är ändå halva jobbet. Det är mycket amerikanskt och brittiskt, och svenskt såklart.

Hollywod har visat stort intresse för våra svenska skådespelare på sistone. Hur ser du på det?

- Det är jättekul. Man undrar ju lite varför? Men bara möjligheten att få provfilma för stora grejer är kul, och givande. Man lär sig mycket på det. Även om det kan kännas konstigt att bara sitta på sitt rum och låtsas att man är med i en stor krigsscen. Men jag får nog inte berätta mer om vad jag provfilmat för. Det är hemligt.

Vad gillar du själv för filmer?

- Det är jättebrett. Jag kan tycka att Tarantino och grindhouse är skitkul, och allt från dålig splatterfilm till Ingmar Bergman-filmer. Jag försöker se mycket film hemma, det går lite i perioder. Jag har precis sett klart "Breaking Bad" som alla snackar om, det var skitbra. TV är ju det nya, det är så lättillgängligt. Jag tittar också på "Fawlty Towers"-boxen, det kan man alltid se igen. De är så skickliga, det är inspirerande. Det blir alltid att man noga studerar det man tittar på.

Vad är det du studerar när du ser dem?

- Det är tajmningen, och man fattar hur jäkla mycket jobb det ligger bakom. Det finns inga genvägar för att det ska bli bra. "Fawlty Towers" är klippt, såklart, men applåderna är riktiga applåder från en livepublik. I och med att jag har varit på teatern uppskattar jag arbetet som ligger bakom. Folk ser ner på fars, men fars är inte lätt. Jag beundrar verkligen folk som jobbar med det och som orkar.

Skulle du vilja jobba mer med teater?

- Om jag får möjlighet. Det är inte upp till mig att bestämma, det är ganska svårt att komma in. Men det skulle jag gärna göra.

"Tillbaka till Bromma" har biopremiär 19 februari. "Stockholm Stories" släpps 7 mars.