Mikael Wiehe om "Tusen bitar"

6 September 2014 | 10:00

Hur verklighetstrogen är "Tusen bitar"?

"Tusen bitar", dokumentären om Björn Afzelius är en film om musik, kvinnor, politik och vänskap. MovieZine har träffat regissören Magnus Gertten och Björns vän Mikael Wiehe, för att prata om dokumentären.

Vad var ambitionen med den här dokumentären?

Magnus: Jag skulle säga att vår ambition med den här dokumentären var att berätta en större mänsklig historia. Det är inte att göra ett artistporträtt. Det som fascinerade oss i berättelsen om Björn var möjligheten att berätta om en människa i både ljus och mörker. Som den norske artisten Åge Aleksandersen säger i början av dokumentären "det handlar om att sjunga sånger om att inte vara en perfekt människa".
 
- Vi ville göra en närgående berättelse om Björn, som vi alla kan spegla oss i. Du kan koppla ihop filmen med ditt eget liv, det är ju den yttersta målsättningen när man gör en dokumentär.

- Vi ville göra det stort. En biograffilm, 100 minuter. Det som man nästan inte kan göra nuförtiden. Så att man ska få med sig något att fundera på. Man ska även dagen efter tänka på filmen.

Vad är er tänkta målgrupp?

Magnus: Vi är skitdåliga på att tänka i målgrupp. Vi utgår från vad vi själva är nyfikna på. Där vi vill gräva. Man hoppas att om vi är nyfikna på något att många andra också är det. Sen hoppas man att den även talar till människor som inte vet så mycket om Björn. Att det finns en yngre publik som vill se den här berättelsen. Om man går och ser Searching for Sugar Man, så är det ju inte för att man vet något om den artisten. Det är en berättelse om ett artistöde, en mänsklig berättelse. Så vill vi också att den här filmen ska funka. Man behöver inte ha så bra koll på Björn.

- Men det är en generationsberättelse, också. Ett stycke svensk historia. På många plan kan man förstå vad Sverige var genom att kolla på den här filmen. Björn var med och påverkade Sverige, på ett sätt som vi inte ens inser hur mycket den generationen påverkade samhället med sin musik.

Mikael: Jag har förstått det först nu. Det kommer fram folk från alla åldersgrupper av publiken efter mina spelningar och säger ’jag har vuxit upp med dina och Björns låtar’ och det är inte bara äldre människor, utan det är även 30-åringar.

Den här dokumentären gestaltar en väldigt allvarlig Björn, är det hela bilden?

Magnus: Man kan aldrig säga att vi berättar sanningen om Björn, det är inte möjligt på 100 minuter. Vi skulle aldrig ta på att säga att det här är facit. Det är ett urval. Fragment. Skärvor ur hans liv. Men vi valde att berätta om den yttre och inre Björn. Vi valde att jobba med den kontrasten. Den hemlige och den som lägger ut allting men ingen förstår det. Det är ju där berättelsen ligger. Så det är den skärvan vi kunde berätta om Björn.

Mikael: Mamma, kvinnor, döttrar, det är urvalet. Man måste ju berätta en historia. Det måste finnas något som uppfattas som logik. Då får man ta bort en massa saker. Den här filmen klarlägger en sida av Björn på ett pedagogiskt sätt.

- Jag tycker att jag har lärt mig saker om Björn. Efter den här filmen.

Så publiken kommer lämna salongerna med en syn på Björn som en mycket allvarlig person?

Mikael: Det är rätt. Det är en allvarlig berättelse. Det är en existentiell berättelse. Vi går in i den världen. Då hamnar man i det känsloläget.

Magnus: Björn blir ändå speglad av sina vänner, och de är inte bara sura och trista och jag vill tro att det smittar av sig. Vi ler och skrattar med Björns vänner.

Kan man berätta om Björn utan att blanda in dig, Mikael?

Mikael: Man kan säkert skära bort Trotskij från bilden.

Magnus: Ni säger att ni är som bröder i dokumentären?

Mikael: Jag tycker inte att man kan berätta historien om mig utan att ta med Björn. Så får någon annan säga hur det är på andra hållet. Vi influerade varandra. Vi lärde oss saker av varandra, inte bara musikaliska utan även mänskliga erfarenheter. Jag slutade vara storebror och Björn blev storebror på ett sätt. Björn och min vänskap var väldigt viktig för mig.

Magnus: Det är en historia om vänskap mellan två musiker. Kärlek, vänskap och politik är filmen.

När man har sett den här dokumentären, vad har man då lärt sig om Björn Afzelius?

Mikael: Jag tänker när det gäller politik, att alla idioter inte är samlade i samma parti, tyvärr. Samma kan man säga om den enskilda människan. Alla goda egenskaper är inte samlade i samma person. Människor är mångfacetterade, alla har sina fördelar och brister. Jag tycker nog att filmen visar en man som på många vis är en god människa, och en engagerande människa, och en människa som gör gott på många sätt, men samtidigt i sin jakt på den stora kärleken kommer att skada många. Han var inte en korrekt människa. Han var i största grad en okorrekt människa även om han var en bra människa.

Magnus: Han gick sin egen väg, så jävla konsekvent. Han spelade in en countryplatta 1980 trots att han visste att han skulle få stryk av den politiska vänstern. Och dessutom blev den omfamnad av dansbanden, ändå fortsatte han.

- Han var sig själv.

- Det är djävligt svårt att inte lyssna på andra. Det gör vi alla. Men Björn gjorde det mindre än andra. Jag tycker det är djupt fascinerande hur han vågade. Det här är en berättelse om hur svårt det är att vara en människa. Så jävla svårt är det att göra rätt saker hela tiden.

Mikael: Livet går inte ihop. Vi kan bara göra så gott vi kan och det gjorde Björn.