Huvuden snurrade och publiken skrek när William Friedkin släppte lös ”Exorcisten” på bio för 50 år sedan. Filmen om den kåta demonen som hemsökte en mamma och hennes dotter fick hela 10 Oscarsnomineringar. Den är än idag en av skräckvärldens största framgångar - och den läskigaste filmen som gjorts, enligt många. Nu är det upp till David Gordon Green att ge oss ett nytt kapitel. Idag går ”The Exorcist: Believer” upp på svenska biodukar.
Häromveckan fick jag ställa några frågor till regissören, som senast gav oss "Halloween" i ny tappning. När mitt hemland kommer på tal tänker jag att det blir en bra ingång för att prata om Max von Sydow, original-exorcisten i rysaren från 1973.
Men regissören överraskar mig, med en annan personlig koppling till Sverige - hans skräckgalne polare Thomas kommer härifrån.
- När jag gick i trean hade vi en svensk utbytesstudent från Karlstad. En herre som introducerade mig för skräckfilm. Thomas kom och bodde hos oss i ett år. Han var 18 och älskade skräckfilm. Mina föräldrar var väldigt strikta och lät mig inte titta på skräck. Men han brukade berätta för mig om filmerna, och ibland blev jag så nyfiken att jag hittade sätt att smygtitta på dem. Thomas Molander, det var han som sa att ”den här genren öppnar upp en hel värld som du inte känner till, men som du kommer att älska”.
Var det Thomas som introducerade dig för ”Exorcisten”?
- Det kom några år senare. Han hade berättat om filmen. Jag sa till mina vänner att jag såg den tack vare att han hade berättar historier om den.
David Gordon Green fick chansen att arbeta med Ellen Burstyn, 50 år efter hennes roll i "Exorcisten".
Friedkins ”Exorcisten” kom ju ut för 50 år sen. Än idag kallas den ofta för ”den mest skrämmande filmen någonsin”. Vad tror du får den att sticka ut i genren?
- Skräckfilmen som genre förändras och utvecklas med tiden. Det finns alltid ett trick, en gimmick eller något som är på modet just nu. Men ”Exorcisten” föll inte i någon sådan fälla. Den känns autentisk, som en dokumentär, i hur den skildrar besatthet. Jag tror det är svaret. Det finns en oklarhet där kring historien och temat, hur blev Regan besatt? Är hon besatt? Man blir osäker som publik, man gavs inga enkla svar, och det finns inte heller några dramatiska knep eller jumpscares. För det mesta är det ett skrämmande, kliniskt drama. Och det träffade rätt hos publiken.
- Det handlar inte om någon som hoppar fram ut en garderob. Istället är det otäckt att se Regan ta ryggvätskeprov. Vare sig man är förälder eller barn så är det obehagligt att hantera något oförklarligt. Hur påverkas man emotionellt av det? Det är något som vi försökte att återskapa i vår film, genom ta hjälp av riktig medicinsk personal och präster. Det var viktigt för oss att följa samma väg mot autenticitet som Friedkin.
I den nya filmen drabbas två familjer av en djävulsk förbannelse.
Jag vet inte om du själv är troende, eller vidskeplig. Men när man gör film om religiösa teman och inte minst demoner och besatthet - en del skulle nog vara rädda för att väcka liv i några onda andar… Och det pratas om en ”Exorcisten”-förbannelse. Tog ni några säkerhetsåtgärder?
- Jag är själv en väldigt spirituell person, och den här filmen är ett resultat av min spirituella nyfikenhet. Jag följer inte en särskild religion, jag väljer från hela buffén. Den här filmen gav mig en chans att inte bara forska kring olika religioner och deras syn på besatthet och olika ritualer, men också att prata med många människor. Jag kunde lyfta upp luren och säga ”här är mitt projekt, berätta vad jag behöver veta, inspirera mig”.
- Vi fick inte bara utsätta oss för olika former av tro, men även inom produktionen hade vi med rådgivare och folk som kom in för att ”rena” inspelningsplatsen och välsigna teamet. Så slapp vi den typen av förbannelser. Vi skyddade oss mot alla negativa väsen, säger David Gordon Green.
"The Exorcist: Believer" går nu på bio.
