INTERVJU

Skribent

Alexander Dunerfors

11 augusti 2017 | 15:00

Svenske Hollywood-regissören David F. Sandberg skräms igen med "Annabelle: Creation"

Alexander Dunerfors pratar med Hollywood-aktuelle David F. Sandberg om ”Annabelle”-prequeln, fega svenska filmkonsultenter, och att ständigt blandas ihop med "Kung Furys" David Sandberg.
Svenske regissören David F. Sandbergs segertåg i Hollywood fortsätter. Vi har följt hans karriär sedan kortfilmen ”Lights Out” skrämde slag på världen. Därefter kom enkelbiljetten till drömfabriken där han fick omvandla sin idé till långfilm. Sommaren 2016 hade ”Lights Out” biopremiär och bara ett år senare bjuder han på läskigheter igen, med ”Annabelle: Creation”.
 
Den som sett Sandbergs kortfilmer på Youtube kommer känna igen flera av hans snygga lågbudget-knep som hängt med ända från hemmafilmerna i Jönköping.

Det är kul när man vet vad du har gjort, och känner igen saker från till exempel ”Attic Panic”. Hade du mycket inflytande på filmens manus?

- Nja, storyn fanns ju där. Men när det kommer till skräckscener får man göra lite som man vill. Man måste inte hålla sig till manuset, det tycker jag är kul.

Filmen utspelar sig år 1957 och är en prequel till ”Annabelle”. Jag blev överraskad av att det blev en spökhusfilm i en och samma miljö.

- Jo. Det är egentligen en ”one location”-film, som de säger. Men det kändes aldrig så när vi spelade in den, eftersom det var ett så stort hus. Vi spelade även in utomhus i det här västernliknande landskapet. Det fanns mycket att leka med.

Hur är det för dig som regissör att hantera ett hus fullt med skrikande tonårstjejer?

- Haha, ja, de var väldigt professionella. Det är viktigt med casting, att hitta rätt redan från början. Det gör mitt jobb så mycket enklare när skådespelarna lätt kommer in i sina roller. Vi hade en rätt omfattande castingprocess för att hitta rätt tjejer. När vi väl kom till inspelningen var de superproffsiga, och alla tjejerna blev kompisar.

Hade du några roliga knep för att skrämma dem under provfilmningen?

- Det jag testade mycket med de här tjejerna var om de kunde se rädda ut utan att man behövde skrämma dem. Jag sa till dem ”här kommer ett monster” och så måste de se helt vettskrämda ut. Om de klarade det, då visste jag. Om de kan se rädda ut för ingenting, då kommer de verkligen kunna se rädda ut i en skräckfilm.
 
 
Sist vi pratade, när du just blev klar för ”Annabelle: Creation”, så lät du inte så imponerad av första ”Annabelle”. Var du svårövertalad?

- Nej, för manuset var väldigt annorlunda. Det är ingen typisk uppföljare där dockan kommer tillbaka för att plåga samma familj igen. Det var tillräckligt annorlunda för att det skulle kännas roligt.

Det är sällan man hör sådan ärlighet från Hollywood-regissörer. Kan du komma in hos Warner Bros och säga ”Hörni, den första filmen var inte så bra, jag kan göra det bättre”?

- Det känner de nog själva också. De kollar alltid vad fansen tycker, och de är väldigt medvetna om att många var besvikna av att det här var filmen som kom efter ”The Conjuring”. Vi fick större budget och det kändes verkligen som att de ville försöka rätta till det.

Man tror ju annars att Hollywood bara går på box office-siffror, och tror att en ekonomisk succé betyder att folk älskade filmen.

- Det är förstås viktigt för dem också. Men det är inte hållbart att bara göra kassa filmer, för då blir publiken mindre och mindre, det ser man med vissa franchises. Det finns viss stolthet också i att göra bra filmer. Så det är inte bara pengarna som styr.
 
 
Vad är du själv mest stolt över på den här filmen?

- Det tekniska, väldigt mycket. Jag tycker det är en bättre regisserad film än ”Lights Out”. Den ser snyggare ut. Jag har experimenterat mer med kamerarörelser. Jag är väldigt nöjd med hur den ser ut. låter och känns.

Hur mycket behövde du slåss för dina idéer med producenterna?

- Det jag slogs för var att klippa ner manuset. När vi började filma var manuset egentligen alldeles för långt. Ganska tidigt märkte jag att vi hamnade efter, för vi hade så mycket att filma varje dag. Vi bad studion om att klippa bort vissa scener, så vi hann filma allt. Studion sa att de hellre vill klippa i klipprummet, när de vet vad som funkar och inte, än att klippa i manuset. ”Det är jättebra det ni gör, fortsätt så, men gör det snabbare bara” sa de. Sen när vi väl kom till klippningen var filmen alldeles för lång, två och en halv timme. Vi klippte bort så mycket så vi kom ner till 1.45, som den är nu. Mycket som filmades är inte med i filmen.

- Jag hade nästan velat klippa i den ännu mer. Jag gillar när filmer är 90 minuter, det är en perfekt längd. Men i den här filmen gick det liksom inte att klippa bort mer saker, man behöver scenerna som är där nu för att det ska funka.
 
 
Nu har du gjort två filmer i Hollywood och börjar bli etablerad som skräckregissör. Kan inte du komma hem och visa Sverige hur en skräckfilm ska göras?

- (skratt) Det hade varit roligt att göra det någon gång. Men just nu går det så bra här, så jag vill se hur långt man kan ta det. Jag kan tänka mig att även en storbudgetfilm i Sverige är som lågbudget här i Hollywood. Här är det så mycket mer leksaker man kan leka med.

Vad tycker du att film-Sverige behöver göra för att släppa fram mer bra genrefilm? Det är lite pinsamt att vi har så få rysare att tala om.

- Mycket ligger på Filminstitutet. Det mesta går ju igenom dem, eller de olika filmcentrumen. Det hänger på konsulenterna att vara lite mer äventyrliga i vad de ger pengar till. En annan som brottats med dem är den andre David Sandberg, som gjorde ”Kung Fury”. Han är också i Hollywood så vi träffas då och då och pratar lite. Han fick först inga pengar till ”Kung Fury” först, och jag hade problem att få pengar till skräckfilm. Skillnaden mellan Sverige och Hollywood, förutom att det är mycket mer kommersiellt här, är att om du får ett nej av Svenska Filminstitutet så är det inte mycket mer att göra. Här finns studios, independent-producenter, det finns alltid någon som kan säga ”ja” till slut.

Har du och den andre David Sandberg tänkt göra något ihop?

- Haha, nej. Det skulle bara bli ännu mer förvirring. Vi träffades nyligen när jag blev inbjuden till premiären för ”Wonder Woman”. Det stod att jag skulle hämta mina biljetter till röda mattan där kändisarna hämtar dem. Jag tänkte att det kan väl inte stämma, jag är ju ingen kändis. Så jag gick till stället där vanligt folk hämtar ut biljetter och uppgav mitt namn. ”Här har du din biljett”, sa de. Okej, då hade jag rätt alltså. Men på efterfesten var David Sandberg där och sa: ”Ni tog våra biljetter.” Det visade sig att jag hade tagit hans biljetter, och han hade inte kommit in. Vi får varandras mail hela tiden, och det är bara bekymmer… Jag la ju till ett ”F” iallafall, men det har inte hjälpt (skratt).
 
 
Fotnot: Sedan vår intervju i början av sommaren har det blivit officiellt att David F. Sandberg ska regissera superhjältefilmen ”Shazam!” med Dwayne Johnson som sitt nästa projekt.
| 11 augusti 2017 15:00 |