Ingen har väl missat Christopher Nolans stjärnspäckade storfilm som har biopremiär i dagarna. Huvudrollen innehas av Cillian Murphy, som har ett långvarigt samarbete med regissören från filmer som "Batman Begins" (2005) och fram till "Dunkirk" (2017).
Denna gång spelar han den amerikanske vetenskapsmannen J. Robert Oppenheimer som ledde arbetet med att skapa atombomben under andra världskriget. En annan viktig roll i filmen är Oppenheimers opponent Lewis Strauss, som var en av grundarna av U.S. Atomic Energy Commission, spelad av Robert Downey Jr.
Inför filmsläppet får MovieZine tillfälle att ställa några frågor till duon under en pressträff i New York. Downey gör entré i en senapsfärgad kostym och börjar med att skämta “synd att ni inte kan spela in färgen”, innan han får första frågan om rollen som Strauss.
Robert, det här är din första roll på fyra år och skiljer sig dessutom markant från de superhjältefilmer vi är vana att se dig i. Varför valde du den här filmen för din comeback? Är det ett nytt kapitel i din karriär?
Downey: Det har alltid ansetts vara etablerande att vara med i en Chris Nolan-film. Murphy har ju huvudrollen. Jag antar att de tänkte oss som en bra match, att jag skulle passa bra för att komma in och stötta honom. För mig var det lite som en regnbågsåterställning, det är vad min fru säger till barnen när de har en jobbig morgon. Låt oss göra en regnbågsåterställning betyder början på ett nytt kapitel. Och från vad folk säger kan detta vara den bästa film jag någonsin varit med i. Och manuset, det är så häftigt att hela historien knyts samman av denna inbillade förringelse av hans status.
Murphy: När vi diskuterar våra karaktärer jämför vi dem med Salieri och Mozart.
Din karaktär är liksom Amadeus en magnet. Han framkallar olika reaktioner från människorna omkring honom. Vi ser din reaktion på vad folk säger, när de pratar med dig, eller om dig under vittnesmålen. Vad går genom ditt huvud när du absorberar all denna information?
Murphy: Jag försöker bara sätta mig in i karaktärens tankesätt. Det är svårt att beskriva det, för det är lite som när man riktar ljuset mot någonting och det försvinner. Jag och Chris pratade ganska mycket om rollen innan inspelningen, men när vi väl satt igång diskuterade vi inte så mycket längre. Chris har anteckningar som är väldigt precisa och exakta, men på det stora hela så handlar det om att uppleva känslorna och absorbera energin.
- Oppenheimer är en okonventionell huvudperson, och han följer inte den manuslinje vi är vana vid. Det var det som gjorde det härligt att spela honom. Men Chris var där hela tiden för att kartlägga narrativet eftersom vi filmade allt ur sekvens. Och då måste man ta reda på vart man står moraliskt och känslomässigt vid varje tidpunkt i filmen.
Filmsekvenserna i svartvitt är ur den ena karaktärens perspektiv, medan färgsekvenserna är ur den andra karaktärens. Hur var det att filma så?
Downey: Chris gör inga godtyckliga val. Jag kan relatera till Strauss när jag tänker på hur vi nått en viss ålder och en viss position, och hur vi säkert båda haft tillfällen då vi känt oss som om vi stod på utsidan av den här galna branschen och kikade in. Vi har sett paraden av stora namn komma och gå. Nu när jag är lite äldre tycker jag själv att saker och ting blir lite mer svartvita ibland.
- Men här finns finns viktiga frågor som om det kalla kriget verkligen var den säkraste tidsperioden i vår arts historia på grund av ömsesidigt säkerställd instruktion? Eller kan vi se i efterhand att den inte behövdes? Jag lutar nog åt lite mer Strauss konservativa åsikter. Men, precis som med Salieri och Mozart var Oppenheimer en ganska enkel karaktär att bli avundsjuk på. Varje gång jag ser honom gör han en övermänsklig, Herkules-aktig bragd.
Cillian, du som har arbetat med Nolan så många gånger, hur tycker du att han har utvecklats som regissör genom åren?
Murphy: Filmerna talar ju för sig själva, men jag tror det handlar om att finslipa, finslipa, och återigen finslipa sin vision och den typ av film han vill göra. När man är på filminspelning med honom är det obegripligt stressfritt. Man sitter inte och väntar på ingenting. Det finns inte rum för något skitsnack och det finns ingen som sitter med sin mobiltelefon. Det finns inga telefoner alls. Det finns ingen hierarki av trailers eller liknande, utan du kommer till jobbet och bara jobbar.
- Emily [Blunt] och Matt [Damon] sa samma sak. Arbetsgången är så finslipad att när vi kommer till filminspelningen är det bara arbete som gäller. Vad gäller kvalitén på filmerna tror jag de talar för sig själva.
Downey: När vi var klara gick jag och hälsade på Susan på inspelningen av den andra säsongen av "Perry Mason" (han refererar till sin fru som är producent). Herregud, var gott med en cappuccino! Efter tre besök fick jag en stol med mitt namn på. Det projektet visade sig bli jättebra och vi är verkligen stolta över det, men det är något speciellt när man tvingar fram ett spartanskt tillvägagångssätt. Det kallas disciplin. Bara för att det här är Hollywood betyder inte det att vi kommer att agera på det sättet, hur man nu tänker sig att det är.
- Så för några av oss blir det till att börja med ett ganska brutalt uppvaknande, men du har jobbat på det här sättet i årtionden (säger Downey till Murphy). Du har kanske klivit ut ur det och haft andra upplevelser men alltid återkommit. Så det är nästan som att de andra fem erfarenheterna krävdes och även att vara lite mer på utsidan och titta in, för att han skulle välja dig för huvudrollen i den bästa filmen någonsin.
Murphy: Det finns inga stolar heller på Christopher Nolan-inspelningar, och han tycker inte om att man tar toalettpauser heller.
Robert, kan Strauss och hans konservatism från den eran av kommunistskräck representera en gren av amerikansk politik som ekar än idag?
Downey: Det vet jag inte. Republikanerna från mitten av århundradet skulle nog inte känna igen de förändringar partiet genomgått sedan dess. Vilket kanske belyser den förlegade iden av att ha ett tvåpartisystem idag?
- Jag vet bara att Oppenheimer måste vara progressiv, och likaså måste han ta tillbaka en del av progressiviteten i efterhand. Jag tror att även Lewis var en stor tillgång för sitt land, och tycker att det är olyckligt att de liksom av misstag förgör varandra.
Filmen börjar som en varning till världen. Som konstnär är det kanske inte ert jobb att moralisera eller lära ut, men var det kanske en av de främsta anledningarna till att ni valde det här projektet?
Murphy: Nej, jag tror att det är lite riskabelt att acceptera ett jobb och tro att det ska bli en budskapsfilm. Jag tror inte att det är filmernas roll. Jag tror att den här filmens främsta uppgift är att underhålla, vilket den gör. Om den även lyckas provocera och ställa frågor till publiken, det är ännu bättre. Jag tror att filmen klarar av dessa båda saker mycket bra. Men som sagt, inte för att ge svaren.
Det verkar som om Nolan typ arbetade sig fram till den här filmen med med tidshopp, med ordningen på handlingen, och vår uppfattning om tid. Under alla dessa år ni jobbat ihop, Cillian, har du sett hur hans arbete lett fram till just den här filmen?
Murphy: Det är en intressant teori.
Downey: Om du tittar på Cameron som gör en film om Titanic, och sedan fortsätter med en resa dit han höjer Titanic med avatarer, och sedan säger vänta, “Avatar” - det finns ett sympatico mellan de två männen som jag tycker är väldigt specifikt. Det kommer från en plats förankrad i planering, men även från upptäckarlust som inte är kartlagd, och som varken har plan eller strategi.
- Eftersom Chris arbetar på detta sätt är vi förmånstagare då vi får ta del av framstegen som utvecklats just av hur väl han behärskar detta medium.
Hur många gånger ser ni hans filmer, eftersom man inte kan ta in allt på en gång?
Murphy: "Memento" har jag sett några gånger.
Downey: Den gick på TV nyligen och man upptäcker alltid något nytt. Jag har studerat “Prestige” noga eftersom den är så komplex, samtidigt som den har en känslomässiga tråd, men jag tror bara att vi sett "Oppenheimer" en gång. Vilket är helt galet för man kan inte bara se den en gång och förvänta sig att bearbeta allt.
- Jag vill återknyta till det vi pratade om förut, om filmen som ett budskap eller varning. Det är en beskrivning av sanna händelser som har betydelse. Vi har alla intresse av kultur, vart vi än kommer ifrån. Vår gemensamma nämnare är att vi lever under detta Demokletes svärd. Vi spelade in filmen under en tid då världshändelser gjorde filmen ännu mera aktuell. Chris kunde ju inte ha vetat vad som skulle hända, men återigen, vissa konstnärer tycks bara råka verka i en tid då historien återspeglar sig i vår kultur inom konsten på bio. Chris gjorde det verkligen den här gången.
Vad var det svåraste med att spela Oppenheimer; moraliska dilemman eller att lära sig kvantumfysik?
Murphy: Åh, det sistnämnda brydde jag mig inte så mycket om. Jag har spelat fysiker förr och det finns ingen poäng med att försöka lära sig det. Bara en bråkdel av befolkningen kan förstå kvantumfysik, och de har dedikerat sina liv till det. Jag lärde mig bara begreppen på lekman-nivå av Nobelpristagaren Kip Thorne som var filmens rådgivare.
Downey: Nä, stopp nu, det här är inte ens engelsk blygsamhet. Det är irländsk förnekan. Vet någon hur det är att behöva memorera en ekvation? Även när jag bara tittade på, blev jag kallsvettig och tänkte att klarar du det?
Murphy: Ja, för Chris förväntar sig att man ska kunna det. Jag minns att jag var tvungen att göra den där ekvationen på holländska och frågade Chris hur vi skulle göra det, och han svarade "hur ska du göra det, menar du väl?" Det tog mig tre månader att lära mig det. Oppenheimer hade nog inte samma desperation.
“Oppenheimer” går upp på bio den 21 juli.
