Cary Joji Fukunaga om Hollywood-karriären, Bondfilmen och svensk kaviar

Alla måste börja någonstans, det gäller inte minst blockbuster-regissörer. Cary Joji Fukunaga står bakom årets största biosuccé - Bondfilmen "No Time to Die" - men som ung var han inte alls säker på sin framtida karriär.

Under en masterclass på Stockholms filmfestival förra helgen (med MovieZines Jakob Åsell som moderator) berättade Fukunaga om hur filmskolan, Beyoncé-videos och prisvinnande debuten "Sin Nombre" tog honom dit han är idag.

- Som många barn gjorde jag videofilmer med mina vänner, på skoj. Jag tog det inte så seriöst. Jag växte upp i norra Kalifornien, ingen av mina föräldrar jobbade kreativt. Jag var intresserad av filmskaparna men såg ingen praktisk väg in. På universitetet uppmuntrades jag till att fortsätta skriva, berättar Fukunaga.

- Men det är lustigt hur lite uppmuntran kan förändra ens liv. Jag önskar att det kom från en vis filmperson, men det kom från en casting director som jag fick lift av på campus en gång. Han var där och castade folk för en kortlivad realityserie. Här fick jag sitta i en bil med någon som bor i LA, och han frågade vad jag ville göra. Han sa: "Att bli regissör är inte så svårt som du tror." Han tänkte säkert på reality-tv, haha! Men jag tänkte där och då att ja, jag kanske kan bli filmskapare trots allt.

 

 

Efter studierna hittade Cary en annons där en independentfilm sökte location-scouter. "En riktig b-film", säger han, men det blev en fot in i branschen. Han blev snabbt uppgraderad till location manager på samma produktion. Och sen gick det bara uppåt.

- Sen blev det filmskola, och mina filmer började skickas till festivaler och få uppmärksamhet, berättar han.

Stämmer det att du delade lägenhet i Fairfax med 15 andra personer, och sov på golvet?

- Det var så kul! Speciellt när man är ny och färsk på en filmproduktion. Vi var alla unga och kände kamratandan. Det är mindre press när man jobbar på lägsta nivån, så det blir bara roligt. En vän från college jobbade i Los Angeles med musikvideos, så jag fick åka dit och jobba. Första jobbet blev att köra kameratruck för videon till Destiny's Childs "Survivor". vi var i Malibu med Beyoncé på stranden... Det var ett stort steg framåt från den där b-skräckfilmen! Jag såg ner på mina vänner i San Francisco. "Jag är i LA nu!"

Många i teamet varnade honom för att gå i filmskola ("Du kommer vara tillbaka här om tre år med 200 000 dollar i skulder, sa de"). Men han sökte ändå.

- Filmskolan var en chansning. Jag var redan stressad över mina skulder. Men, "fuck it", tänkte jag. Vi provar. Jag älskade mina klasskamrater. Äntligen folk man kan göra film ihop med! Första året gick jag in för att bli filmfotograf. De var desperata efter fotografer, för de hade redan många manusförfattare och regissörer som ville bli den nästa Woody Allen, eller Spike Lee... Jag fotade många reklamfilmer. Filma, filma, filma. Att samla på sig erfarenhet från inspelningsplatser är det viktigaste.

Vad hände efter filmskolan? Hur var dina första steg in i filmindustrin?

- Under första året på filmskolan fick man jobba med en del begränsningar. Vi fick alla göra kortfilmer på 3-5 minuter, de skulle vara svartvita, utan dialog, utan musik och utan text. Berätta visuellt var målet. Det var otroligt att se hur vissa älskade det och andra kämpade. En kul övning.

- Andra året fick man äntligen göra kortfilm med dialog, färg, ljud, allt. Man fick fria händer att berätta vad man ville. Den filmen jag gjorde gick vidare till Sundance, vann en Student Academy Award, jag fick en agent och möjligheten att utveckla ett långfilmsmanus. Den kortfilmen blev min debutfilm "Sin Nombre".

 

 

"Sin Nombre" vann regipriset i Sundance och även pris för Bästa debutfilm här på Stockholms filmfestival. Gav det dig en helt ny plattform för att fortsätta med film?

- Säkert, men man ska aldrig luta sig tillbaka mot sina utmärkelser. Jag har sett folk i skolan som varit på Sundance och fått skriva långfilmsmanus. Ibland tog det dem ett år eller längre, och folk hann tappa intresset. Jag ville inte göra samma misstag. Jag skrev den på en månad. Det blev hemskt, men det fanns iallafall något verkligt som kunde bli bättre. Min agent sa för övrigt att den blir säkert bra, men din andra film är den viktiga.

- Jag visste att om jag bara gjorde en andra film likt "Sin Nombre" skulle jag bli den killen som gör sociala draman och Hollywoodiserar dem. Därför gjorde jag "Jane Eyre". Jag ville alltid göra en episk film likt historien om Napoleon. Men stora historiska eposer är krävande, så det fick bli något mer återhållsamt. Jag motiverades av historien som fokuserar på karaktärens psykologi snarare än sceneriet, säger filmskaparen.

"Jane Eyre" gav Fukunaga möjligheten att jobba med stora skådespelare som Michael Fassbender och Judi Dench för första gången. Nästa stora projekt öppnade verkligen alla dörrar i Hollywood: år 2014 fick han regissera första säsongen av hyllade kriminalserien "True Detective" med Matthew McConaughey.

Den följdes av Netflix-dramat "Beasts of no Nation" som han skrev och regisserade själv. För filmen om afrikanska barnsoldater inspirerades han av bland annat Steven Spielbergs "Solens rike", berättar Cary Joji Fukunaga.

Därefter blev det Bond, James Bond.

 

 

"No Time to Die" är din största film hittills. Kändes det skrämmande, eller bara kul?

- Skrämmande? Det vet jag inte. Då måste man ha tid att tänka efter, men på grund av all stress hann jag inte bli skrämd. Men visst är det en stor press. Vi måste alltid ha en backup-plan. Scenen där Bond blir beskjuten i sin bil och måste fly, där fick vi skriva olika versioner. Allt hängde på om vi ens fick tillstånd att filma på det torget. Så var det med varje location vi ville använda. Jag scoutade miljöer på vintern och hittade de perfekta platserna, de finaste hotellrummen. Men jag är inte ensam om att hitta den vackraste utsikten i Matera. Hur bygger man upp en inspelningsplats där det är fullt med turister?

- Jag hade aldrig heller jobbat med en second unit tidigare. Det var frustrerande, för de kom in med bilden som inte såg ut exakt så som jag hade tänkt mig. Det är inte vad jag hade gjort. Små nyanser gör stor skillnad. Det handlar om koreografin, hur kameran rör sig... När man inte är där och får videos via WhatsApp och man inte är nöjd, men själv mitt uppe i en annan scen... Det finns ingen tid att bli uppjagad. Men vi fick filma om en hel del.

 

 

För Daniel Craigs sista uppdrag som agent 007 såg Fukunaga till att göra något som Bondfilmer sällan har gjort. Han skildrar sin hjälte som en man som är rädd att bli sårad och kär på nytt. Regissören berättar hur han gick tillväga för att hitta filmens hjärta och själ.

- Jag gjorde ett djupdyk i de tidiga böckerna. Fleming började anpassa stilen på sina böcker efter att Connery hade blivit Bond. Även tonen förändrades. Men karaktären var intressant på ett annat sätt i början, han bar på mer mörker. Han var traumatiserad och skadad. Det har gått förlorat i Bondfilmerna genom åren. Fast vi kunde se lite av det i "I hennes majestäts hemliga tjänst".

- Daniel Craigs Bond var den första som tog tillbaka lite av den komplexiteten hos karaktären. Vi ville hedra det. De här filmerna är de första som följer en slags kontinuitet. Det finns både för- och nackdelar. Man ärver story-element som man kanske inte gillar, och som man måste reda ut. Många gillar inte att behöva se tidigare filmer för att hänga med i en film. Därför ser jag inte på Marvelfilmer, det är för mycket läxor att göra. Det kan avtända vissa. Men jag skrev inte nödvändigtvis för dem. Jag skrev för de som älskar Bond, och Craigs tolkning av Bond.

- Familjekomponenten var också något nytt. Det finns en anledning till att såna här filmer börjar med en karaktär som förlorat sin fru eller barn och söker hämnd. En machohjälte utan något att förlora. Bond har aldrig haft en fru eller flickvän för det gör honom sårbar. Något man älskar som kan användas mot en. Det var intressant att leka med, för plötsligt har han en partner och ett barn att skydda.

 

Du jobbar med fotografen Linus Sandgren. Varför blev det han?

- När jag fick jobbet var jag just klar med serien "Maniac". Emma Stone var stjärnan och hon hade jobbat med Linus på två av sina filmer. Hon sa, "du måste träffa honom". Jag såg "First Man", vilken vackert filmad historia. Vi hördes på FaceTime och möttes i vår kärlek till film. Det var ett vackert samarbete, jag älskade att jobba med honom. Tyvärr stal Damien (Chazelle) tillbaka honom, jag ville gärna göra mer med Linus.

- Det är grymt att ha såna allierade. Han tog alltid fajten för filmens kvaliteter. Man slåss alltid med producenter som vill kapa ens budget, även i något så stort som Bond. Man kan inte ha en kamerakran varje dag, till exempel. Det blir många kompromisser. Det är ovärderligt att ha ett sådant samarbete med sin fotograf. Som regissör orkar man inte själv ta varje strid.

 

En rolig anekdot gällande Kalles kaviar under en sexscen kom också på tal under Fukunagas masterclass, till publikens förtjusning.

- Vad heter den där svenska tandkrämen...? Kaviar, tack. En dag fick Linus kaviar på posten. Samma dag som vi spelade in kärleksscenen med Daniel och Lea (Seydoux). Jag kände lukten på tio meters håll. "Vill du ha lite?" frågade han. Det är det sista man vill känna på sin andedräkt mitt i en kärleksscen! Men Linus gick runt och bjöd Lea och Daniel på svensk kaviar där de låg i sängen (skratt).

Vad blir ditt nästa projekt?

- Jag blev just klar med en serie för tre dagar sen. Det tog längre tid än väntat på grund av pandemin, inspelningen var på 113 dagar. Det är en serie om besättningen på brittiska bombflygplan under andra världskriget. Jag lärde mig otroligt mycket om vad de gick igenom. Dödssiffrorna var oerhört höga på de planen. Vi följer en grupp under tre månaders tid. Av 35 soldater var tio kvar efter tre månader. En tredjedel dog, det är svårt att föreställa sig. Andra världskriget är en aldrig sinande källa av historier om otroligt mod.

- Vi får se vad som händer härnäst. Jag kanske tar det kommande året och gör en dokumentärfilm.